Allt du gör, gör skillnad

Ulrika Stahre

helskärm

Den feministiska rörelsen, i singularis, är ämne och ursprung till antologin med det fyndiga namnet Äga rum. En nog så intressant utgångspunkt, i tider när feminister ständigt verkar strida och där plural i olika former därmed tycks mer gångbara – rörelser, feminismer. Jag fastnar vid denna fina markering när jag läser. Det är utopistiskt att tänka sig en rörelse – där heteronormativa excesser och blindhet för rasism kan synliggöras, diskuteras, omförhandlas till ett intersektionellt perspektiv, av många uppfattat som så krångligt.

I Äga rum tar flera texter ner det svåra till en konkret nivå. Jag märker när jag ser heterosexuell ut skriver Frida Darj om hur svårt men nödvändigt det är att bryta det slentrianmässigt normativa tänkande som ligger i botten när diskriminering av olika slag kommer på tal. Normpersoner måste förstå att de är privilegierade, och som Lawen Mohtadi skriver i sin text: ”Om man räknar med att alla kvinnor har det ungefär likadant, det vill säga drabbas på samma sätt av patriarkatet, då nonchalerar man att det finns andra maktstrukturer som också påverkar kvinnors liv.”

Redaktörerna Moa Elf Karlén och Johanna Palmström menar i sitt korta förord att aktivism är en av ”de bästa utkiksplatserna för att betrakta och tolka samhället”. Det skriver jag under på. Vad som kan saknas i boken är en tydligare riktning när just aktivismen beskrivs – en renodling som å andra sidan hade klippt och stukat det friare växande som boken ändå både bygger på och uppmanar till. Allt du gör kommer att märkas.

Alla kan göra skillnad oavsett om det handlar om att spela musik som The Tonic Bang (som finns som band tack vare popkollo, grundat av Marit Bergman – en subtil länk bakåt till Fittstim och 90-talets feminism), att arbeta på Systerjouren Somaya som Ahlam Said (som i en beundransvärt rak text skriver bort den muslimska kvinnan från slentrianidéer om slöjor och förtryck) eller att arbeta för en universell aborträtt som Laila Naraghi.

Äga rum är både en pepp-bok och ett tidsdokument. Om man kanske blir irriterad ibland är det i så fall för att jagberättelsen är en form som bara skenbart är enkel. Så länge texten har ett du, eller ännu hellre ett ni, då är vi med.