Ett riktigt äckligt mästerverk av Roth

Lennart Bromander

Sabbaths teater avskyvärd läsning om en sexgalen narcissist

Philip Roths roman Sabbaths teater utgavs i USA redan 1995 och betecknades då av somliga kritiker som ett mästerverk, av andra som en rent avskyvärd bok. Båda synpunkterna är lätta att förstå.

Huvudpersonen Mickey Sabbath, som bara kan tänkas förekomma i en roman av Philip Roth, är sextiofyra år. Tiden är 1994 och Sabbath har länge parasiterat på sin alkoholiserade hustru, samtidigt som han odlat en vildsint sexuell relation med hustrun till en god vän. Älskarinnan dör, hustrun bryter sig äntligen loss, och Sabbath hamnar i svår kris. Romanen rör sig sedan fram och tillbaka i Sabbaths liv på slingriga vägar. Slingrigheten känns som det naturliga sättet att fånga in denna häpnadsväckande romanhjälte.

Innan Sabbath övergick till att enbart utnyttja hustrun, ledde han en ”oanständig” gatuteater i New York. Och den totala oanständigheten har också förblivit en ledstjärna i hans liv. Sabbath är en fullfjädrat sexualfixerad narcissist, som i alla lägen ser till sin egen omedelbara behovstillfredsställelse oavsett hur den drabbar andra människor. Han masturberar och urinerar flitigt på älskarinnans grav, och när han vid ett tillfälle tas om hand av en genomhygglig god vän från förr, dyker han på näsan ner i tonårsdotterns byrålådor och tar trånsjukt hand om hennes trosor. Därefter tar han också hand om de sparpengar vännens hustru lämnat i en annan låda. Inte ett ögonblick ifrågasätter han sina handlingar.

Om Sabbath är amoralisk eller omoralisk kan man tvista, men avskyvärd är han verkligen. Och denne hiskelige man omfattar författaren med total inlevelse och åtskillig sympati. Med lidelse och stor berättarglädje skildrar han hur Sabbaths jämmerliga liv obönhörligt drivs vidare mot döden.

Som en parallell och betydligt sorgligare röd tråd genom romanen går det faktum att när Sabbath var femton år dödades hans äldre och högt älskade bror i andra världskriget. Det kom inte föräldrarna över, och inte heller Sabbath. Minnet av brodern jagar honom, och när han mot slutet av romanen av en slump kommer över de minnes­saker efter brodern, som hans mor en gång samlat ihop, är han själv färdig att dö. Men inte heller det tycks han lyckas med.

Det finns en mycket paradoxal storslagenhet över Sabbaths patetiska och sjaskiga livsöde. Man faller ohjälpligen för virtuositeten i Roths språk, (fint fångat av översättaren Nancy Westman), liksom för briljansen i groteskerierna och den härliga åskådligheten i varje scen. Samtidigt är inte bara Sabbaths utan också författarens tvångsmässiga upptagenhet vid sexuella handlingar rejält påfrestande.

Man får en känsla av att författaren lider av ett slags Tourettes syndrom, som tar sig det här uttrycket. I en episod talas det om hur Sabbath en tid varit lärare vid ett college men kastats ut, sedan hans sexsamtal med en ung elev bandats. Varpå författaren helt i onödan återger de sällsynt slippriga samtalen i en fotnot som sträcker sig över tjugo sidor. Då är jag färdig att slänga boken i väggen, men okej då - ett mästerverk.