Chockerande rätt i tiden
Publicerad 2012-05-04
Henrik Bromanders serie beskriver vägen in i fascismen. Från ensamhet till övermänniskotankar.
Henrik Bromanders mastodontserie fyller mig med äckel.
Det verkar på två plan.
Dels är det rent fysiskt. Tecknarens enkla stil och fäbless för det manliga könet bildar en osmaklig estetik som är svår att värja sig mot. Penisparaden når sin kulmen när huvudpersonen Erik Holmberg, mentalt nedsläckt på gränsen till vansinne, i en fängelsecell äter sin flensost. Över tre sidor. Det känns genuint i magen.
Jag förstår att jag inte säljer in Smålands mörker, men tro mig – ovanstående omdöme är ett gott betyg.
Erik, född 1982, växer upp i Nässjö. Det är en bister verklighet med ett splittrat hem, alkoholism och en allmän känsla av att inte passa in. Han är ensam och hittar sig själv i böckerna, hårdrocken och tecknandet. Erik börjar ge ut sitt eget seriefanzine ”Ansikte” samtidigt som han dyker djupare in i Nietzsche och Burzums black metal. Och se: tankarna om överlägsenhet, att tillhöra en invigd skara, låter inte vänta på sig.
Då dyker andra planet av äckel upp: igenkänningen. Tron att vara bättre än pöbeln och mer värd än alla andra. Att förstå det som ingen annan fattar. Elit. Men där jag under mina tonår riktade hatet mot hockeysnubbar väljer Erik att förakta rödingar och liberaler. Han blir fascist. Det svaga, korrupta samhället ska störtas i lågor och styrkan som styre ska återupprättas. Zinet ”Ansikte” går från att innehålla vanlig tonårsångest till att hylla den rumänske supernationalisten Codreanu.
Efter ett brutalt våldsdåd sitter Erik i domstolen, utan ånger, och pratar om det vackra våldet och sitt förakt för demokratin. Påminner det om någon?
Hade jag kunnat sluta som Erik? Nej. Min svärta fokuserades till försvar för de svaga gentemot överheten, snarare än till beundran för den ungerska pilkorsrörelsen. Och övermänniskoidealet är i slutändan ett förbannat luftslott.
Men obehaget i att känna igen sig – om så i en endaste mikrob – i en person vars politiska ideal är helt korrupta, är det som gör Smålands mörker till en fullständigt lysande serie.
I sin realistiska råhet ligger den chockerande rätt i tiden och blir en psykiskt påfrestande sidvändare.
Ändå tvivlar Bromander på sin briljans och vår förmåga att läsa mellan raderna. Slutsatsen att dagens välkammade parlamentariker är gårdagens rånazister, blir för uppenbar när Eriks kamrat från Fascistiska kampgruppen går vidare i en mer rasmedveten riktning för att sluta som proper SD:are i kommunfullmäktige. Inget brunt under hans naglar i radhusidyllen.
Och det övertydliga kickar in turbon på slutet. Då spår Erik en rasistisk dystopi i en lång monolog, där civilisationens undergång och Utøya och SD och kapitalet alla sitter i samma båt.
Efter mer än 600 sidor där vi verkligen känt mörkret, är det onödigt. Allt är inte Breivik.
SERIER
Smålands mörker
Henrik Bromander, Galago
