Slutet för väst

Olle Svenning om forskaren som skriver ner Europas betydelse i världshistorien – och ser framtiden i öster

”Tiden är inne för att bygga en ny Sidenväg.” Denna högtidliga proklamation uttalade den kinesiske presidenten Xi Jinping för knappt tre år sedan. Xi höll sitt tal på Nazarbajev-universitet i Astana, Kazakstans tämligen nyskapade huvudstad.

Kinesiska ledare följer i sitt tänkande ofta de långa historiska, tusenåriga vågrörelserna. Sidenvägen var en mäktig handelsväg mellan öst och väst för drygt två tusen år sedan. Längs den skapades väldiga förmögenheter och med dem finansierades praktfulla städer som Samarkand och Bukhara, Bagdad och Basra. Handelsvägarna var också mötesplats för vetenskapligt utbyte, för religioner och språk. Där fanns jordens centrum.

De kinesiska ledarna vill nu i samverkan med Centralasiens ofta djupt korrupta ledare återskapa den makt och den avancerade kultur som en gång präglade Sidenvägen. Den tidens karavaner med siden, slavar och kryddor har ersatts av oljepipelines, vägnät, höghastighetståg och avancerad infrastruktur. Området flödar av de mest eftertraktade mineraler, till exempel sådana som behövs för telekommunikation och i instrument för cancerbehandling. Den gamla tidens mötesplatser för vetenskapsmän motsvaras av dagens drastiskt ökande antal universitet i Kina och Centralasien.

Historikern Peter Frankopan var redan som barn upptagen av den fråga Zeus, gudarnas konung, en gång ställde: Var finns jordens medelpunkt? Zeus tog hjälp av två örnar som fann centrum i Delfi. Unge Frankopan fann ett annat svar: Någonstans mellan Svarta havet och Himalaya. Han har också en viss känsla för oas-staden Merv i Turkmenistan, ”alla städers urmoder.” En plats totalt försummad i västlig skolundervisning och historieskrivning, inskränkt upptagen av att predika och reproducera tron på västvärldens överhöghet, skapad i en linjär utvecklingsmodell från greker, romare, korståg, upplysningstid fram till demokrati.

Frankopan gör upp med denna eurocentrism. Han har förberett sig väl, lärt sig ett tjugotal språk för att kunna studera källskrifterna om Centralasiens historia och filosofi. Hans utsiktspunkt är perfekt; han ansvarar för Oxfords forskning om den storartade bysantinska kulturen och historien. Den bok han skrivit måste vara en av de senaste decenniernas mest betydelsefulla med sin överblick, kunskapsförmedling och förmåga att överblicka en värld som inte bara speglar den västerländska kulturens historia.

helskärm

Frankopan omfattar en materialistisk historiesyn, utan att för den skull vara marxist. Han skildrar Centralasiens växande handel, penningackumulation och maktkoncentration. Den ekonomiska makten förmådde upprätthålla en effektiv skatteindrivning, förutsättningen för skapandet av stora, praktfulla städer, dekorerade med guld och ädelstenar. 

I städerna samlades poeter, matematiker, filosofer och läkare för att utveckla konst och vetenskap men också för att förse handelsmännen med kunskap och bildning. Stadsmiljöerna var mångkulturella och toleranta och förmådde ett antal århundraden senare skapa ett slags samförstånd mellan ”Bokens” tre religioner. Kristendomen blev framgångsrik i öster långt tidigare än i västra Europa. Biskopar fanns i Jemen och Kina tidigare än i Canterbury. Jesus är i hög grad en asiatisk skapelse, skriver Frankopan, för egen del övertygad katolik.

Han nämner att islamiska skolor skapades efter förebild av buddhistiska kloster.

Frankopan, som vill skriva en ny världshistoria, inleder sin berättelse i Akermenidernas persiska rike, skapat omkring 550 år före Kristus.

Imperiet erövrades av Alexander den store, men den persiska kulturen överlevde och ingick en fruktbar allians med den hellenistiska kulturen, litteraturen och filosofin.

Det var åt öster Alexander byggde sitt väldiga imperium. Europa var primitivt och ointressant. Ingen av tidens härskare eller imperium intresserade sig för Europa. Romarna sökte sig också till öst, där fanns rikedomarna och kunskaperna. Muslimerna gav upp sin europeiska erövring, inte på grund av Karl Martell och hars arméer, snarare för att Europa inte hade något av värde att erbjuda.

Hotet mot Centralasien och den väldiga regionens olika imperier kom från de nomadiska folken, från mongolerna. Djingis Kahn, vars styre något överraskande kallas ”meritokratiskt”, krossade och skövlade Sidenvägens praktfulla städer under sin jakt på världsherravälde. Mongolernas rike föll gradvis sönder när den siste store ledaren, Timur Lenk, dog (1405). Frankopan förklarar kollapsen med en aktuell ekonomisk tolkning: fel värderade växelkurser och överproduktion. Europa hade helt enkelt inte råd att betala för den kinesiska exporten.

Fram till sent 1400-tal kunde Europa betraktas som Centralasiens bleka skugga. Först digerdöden och klimatkatastroferna, sedan sjöfararna och de stora upptäcktsresorna ändrade maktbalansen. Europa byggde nya kolonialvälden; Portugal formade sin egen sidenväg som sträckte sig mot Afrika och därifrån hämtades guld och slavar. Slavhandeln hade tidigare hanterats av vikingar och härskarna i Venedig. Verksamheten var enorm; endast i Rom krävdes årligen mellan 200 000 och 400 000 slavar.

Spanien plundrade aztekerna och inkafolken på rikedomar, silver mest. Erövringarna omsattes i handel på Sidenvägen och det bortrövade silvret har återfunnits så långt norrut som i de skandinaviska länderna. Europa vann inte makt och inflytande med hjälp av kultur, vetenskap, öppenhet och tolerans utan med hjälp av vapen och våld, sammanfattar Frankopan. Renässansen ägde inte rum. De stora kolonialmakterna, England, Frankrike, Spanien och Portugal hade ingenting med det klassiska Grekland eller Rom att göra, skriver Frankopan. Erövringspolitiken gavs endast en kulturell fernissa.

Förtrycket, splittringen och exploateringen av den inhemska befolkningen institutionaliserades genom de mäktiga handelshusen. Brittiska Östindiska kompaniet drev miljoner bengaler till svält och död genom att förstöra odlingar och ersätta dem med opiumodlingar; sådana gav hög avkastning till bolagen.

De europeiska kolonialväldena befästes under 1800-talet och senare under första världskrigets barbari. Det kriget orsakades till stor del av de europeiska stormakternas kamp om kolonier och imperier. Mellanöstern styckades och delades ut, dels till Storbritannien och dels till Frankrike.

Ett mål hade varit att hålla Ryssland borta från Indien och från de bördiga områdena i Mellanöstern, en annan ambition var att kontrollera ”det svarta guldet”, oljan.

1901 undertecknades århundradets viktigaste papper. De som skrev sina namn var den persiske shahen och den brittiske affärsmannen William Knox D’Arcy. De båda bekräftade i praktiken Storbritanniens makt över Persiens olja. Så bildades det Anglo-Persiska oljebolaget, senare BP. Därmed inleds den för oss ganska välbekanta moderna historien, präglad av krig, uppror, kalla krigskonflikter, terrorbombningar och ockupationer. Kolonialismen var kompromisslös och försöken att åternationalisera oljan i Persien/Iran slogs ner. Storbritannien och USA störtade i Operation Ajax den demokratiskt valde premiärministern, Mossadeq och likviderade utrikesministern. Västmakterna återinsatte den korrupte och auktoritäre shahen och vägen mot den iranska revolutionen och Khomeini.

Den religiösa fundamentalismen i Iran var en av upprorsrörelserna, den andra var arabnationalismen, företrädd exempelvis av Saddam Hussein, länge stödd av USA med vapen och med löfte från ambassadör April Glaspie om att få erövra Kuwait. Under kriget mellan Irak och Iran försåg den reaktionära Reagan-regeringen också Iran med vapen.

Den hycklande och katastrofala amerikanska politiken förde fram till det illegala kriget mot Irak, där Bagdad plundrades med samma brutalitet som under mongolernas framfart på sent 1200-tal. Som en reaktion växte monster som al-Qaida och senare IS.

Frankopan sammanfattar stillsamt: ”I denna nya era håller västvärldens inflytande på att försvinna, tillsammans med dess trovärdighet. De förödande interventionerna i Afghanistan och Irak i kombination med de förvirrade och ineffektiva reaktionerna på inbördeskriget i Syrien är illa nog. De hinder och de barriärer som reses vid Europas gränser för att stoppa flyktingar visar hur tolerans och medkänsla ersätts av skräck, ängslan och isolering.”

När öst öppnas på nytt som under den gamla Sidenvägens tid finns inte väst med. Det är den kinesiske presidenten som välkomnar Centralasien och ställer i utsikt att skapa en ny sidenväg, ett nytt centrum för ekonomisk, politisk och vetenskaplig makt.