I otakt med sin tid
Carsten Palmær läser en ny biografi om den svårfångade Hjalmar Söderberg
Publicerad 2017-08-24
”Aporna ha i synnerhet fängslat mig genom den hemska kontrasten mellan deras fysiska vighet och rörlighet och deras fårade gubbansikten med det grubblande och förgrämda uttrycket; det är som om man såge Schopenhauer och Kierkegaard uppträda som clowner i en cirkus och slå volt på volt, flyga från trapets till trapets, utan att därunder ett ögonblick släppa sitt självplågaregrubbel över tillvarons paradox.”
Hjalmar Söderberg var 27 år gammal år 1896 när han skrev ovanstående rader i ett brev till en kollega. Han hade ett år tidigare gjort skandaldebut med romanen Förvillelser. Nu drog han ensam och pank omkring i ett folktomt och hett Stockholm, lika kvalmigt som det han tio år senare skulle beskriva i Doktor Glas. Det enda han orkade göra var att gå och titta på djuren på Tivoli.
Att skriva biografi om Hjalmar Söderberg kan inte vara helt lätt. Känsliga delar av hans korrespondens har försvunnit. De brev som växlades mellan Maria von Platen – förebild för Helga Gregorius, Gertrud Kanning och Lydia Stille – och författaren är länge sedan brända. Privat levde Söderberg den väluppfostrade alkoholistens regelbundna och enformiga liv.
De mest dramatiska episoderna i Söderbergs liv har han – med ett undantag – redan själv utnyttjat litterärt, Maria von Platen dyker som sagt upp i Doktor Glas, Gertrud och Den allvarsamma leken. Martin Birck är Söderberg själv, så som hans liv skulle ha gestaltat sig om han aldrig blivit författare. Den viktigaste källan till Hjalmar Söderbergs liv förblir hans böcker. Ännu så länge är han en styvare stilist än sina levnadstecknare.
Det hindrar inte att Jesper Högströms nya biografi, Lusten och ensamheten är både gripande och underhållande, inte minst tack vare de grova och dråpliga inslagen i vad som återstår av Söderbergs brev.
Söderberg sågs av många i sin samtid som en slapp och mondän kåsör – människor som är både allvarsamma och roliga betraktas fortfarande med viss misstänksamhet i hans östgermanska kulturkrets. Han hade en förmåga att hamna i otakt med sin tid; när Den allvarsamma leken – som han våndats över i fyra år – kom ut 1912 var de mentala förberedelserna för det första världskriget i full gång. Söderbergs generationskamrater hade börjat odla en vital karlaktighet som han föraktade och avundades. 1914 drogs i stort sett alla hans vänner med i krigshetsen och förespråkade svenskt deltagande på Tysklands sida. ”Här äro alla människor galna utom jag och jag super ihjäl mig – arma fosterland” skrev Söderberg.
Hans första hustru Märta spärrades in på mentalsjukhus – en fruktansvärd historia som tidigare berättats av Johan Cullberg och Björn Sahlin i boken Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof. De handlingskraftiga kvinnor och mäktiga mecenater som tog hand om Söderbergs privatliv såg till att den besvärliga hustrun sinnessjukförklarades och förbjöds att träffa sina barn. Den konfliktskygge Söderberg spelade med. Övergreppet var en förutsättning för skilsmässa och utan skilsmässa kunde han inte gifta sig med sin nya kvinna Emilie i Köpenhamn. Och om det hade kommit fram att Emilie hade ett utomäktenskapligt barn med Söderberg skulle hon mista sitt arbete.
Söderberg avskydde fromt hyckleri och militarism. När det han avskydde förenades i trettiotalets segrande fascism förmådde han inte skriva om något annat. Han dog i det tyskockuperade Köpenhamn i oktober 1941, när Hitlers krigsmaskin ännu föreföll oövervinnelig. I sin dödsruna i GHT hyllade Ivar Harrie – en annan liberal av gammalt gott märke – Söderbergs hund Max, en schnauzer som redan två gånger blivit överkörd på gatan men aldrig gav upp hoppet om att en dag få bita ihjäl en bil.
Hade Hjalmar Söderberg levat två månader till hade han fått uppleva hur tyskarna slogs tillbaka utanför Moskva och USA drogs in i kriget.
Högströms välskrivna biografi stör mig på en enda punkt: den onödiga ovanan att förklara sekelskiftets stämningar med haltande paralleller till en senare tid: ”Sommaren 1897 blev något i stil med VM-sommaren 1994”… ”Hade Söderberg varit född senare skulle han ha stillat sin törst efter magnifik självömkan genom att lyssna på The Doors, Morrissey eller Nirvana”…
Det märkliga med Hjalmar Söderberg är ju en egenskap som han delar med Catullus, Villon och Heine – en förmåga att tvärs igenom tiden tala direkt till läsaren. Vi behöver inga nutida paralleller för att följa Martin Birck i hans religionsgrubbel eller Arvid Stjärnblom in i hans kärlekslösa äktenskap. Hjalmar Söderberg talar till oss ur graven på Vestre Kirkegård och hans röst är en levandes röst.
