Upproret kvävs mellan förlagets hårda pärmar

Den sortens poesi Ali Alonzo skriver växer bäst i en outsider-mylla

helskärm

Det är speciellt att läsa en ung poet som redan verkar brottas med sin poetroll. Ali Alonzo är tjugo år och hans debutdiktsamling heter ”Jag tänker bli äcklig”. Det är en både sårbar och oblyg avsiktsförklaring som gestaltar den unga samtidspoesins balansgång mellan ironi och uppriktighet.

Jag hade egentligen inte tänkt ta upp Alonzos ålder om det inte hade varit för att han redan har gjort sig ett namn i poesivärlden som just ung och lovande. Bägge delar märks i hans debut som föregåtts av det lilla Augustpris, den kollektivt skrivna nättidskrift Babo och förbindelser med det numera ganska etablerade poesiavantgarde som ibland kallas för alt-lit.

Till stor del omfamnar Alonzos debut den här rörelsens estetik. Framför allt lägger dikternas associativa, ocensurerade flöde stor vikt vid det personligt anslaget. Ett autofiktivt och hungrigt diktjag slukar det mesta som kommer i hans väg. Det slickas, smakas och äts i var och varannan dikt. Påfallande ofta slår sensualism över i aggression, våldsfantasier och stridslystnad. Som här: ”Lägger en hand över räkmackan / vill trycka ner mina fingrar i det kladdiga vitrosa / fram och tillbaka igen”.

Formmässigt är dikterna, som så mycket av den nya samtidskänsliga poesin, långt ifrån konceptdiktens processuella experiment. Metaforen är stendöd, men inne i dikterna rasslar ändå bilderna kvar som tomma skal.

Hos Alonzo är solen är en sådan fossil. Diktjaget äter sig sjuk på sol, eller låter sig i en annan dikt tvärtom konsumeras av den: ”jag äter inte solen / solen äter mig”. Motivet blir en inverterad version av Edith Södergrans kosmiska triumf att finnas till i raderna ”Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol”. I Alonzos diktvärld saknas jublet över att finnas till, ändå flyger han farligt nära stjärnan. Tror han inte att den bränns?

Visst finns det en hel del övermod i Alonzos poesi, det hör till rollen som ung och lovande. Men här finns också stor splittring, uttryckt i avbrutna flöden och aggressiva infall. Kanske också en jagförståelse som hör tidsandan till, som i titeldiktens slutrader: ”jag har sagt de förut och tänker säga det igen / en spegel blir fler speglar / när man krossar den”. Att göra upp med vår tids narcissism är ett omöjligt uppdrag, om man inte är beredd att slå sönder alla bilder man har av sig själv, andra och världen.

Bäst blir ändå de långa dikterna. Kortformen förmår inte riktigt bära all denna hunger och splittring. I dem framträder tvärtom ett ofärdigt drag som antingen kan upplevas som färskt eller som obearbetat, beroende på läsart. Och humör.

Problemet för mig är att upprorsandan i dikten kvävs mellan två hårda pärmar på stort förlag. Ja, jag romantiserar outsiderpositionen. Kasta den första stenen då, den som sysslar med den här typen av poesi! Jag förstår faktiskt inte riktigt varför den här typen av litteratur ska ges ut på etablerade förlag. Den växer bäst i egen jord, i tidskrifter, på små scener, på egna förlag. Bara genom att odla sin egenart kan man undvika det som Alonzo så träffande ger ord åt: ”jag hatar att infinna mig i en mycket skev estetik / som sedan visar sig vara något etablerat”.