Hon utforskar sexlekar där vuxna spelar barn

Carl-Michael Edenborg: Jag gissar att Elin Bengtssons avhandling får konservativa att skrika som stuckna suggor

Carl-Michael Edenborg

helskärm

Det finns en liten sexuell subkultur kring fantasier om barnslighet. Det rör sig inte om övergrepp, utan om vuxna människor i samförstånd. Genusvetaren Elin Bengtsson har tagit risken att intervjua och skriva om några av dessa personer, en känslig sak i vårt samhällsklimat. 

Men inget vunnet utan att ta en risk. Resultatet av arbetet presenterar hon i sin doktorsavhandling ”Perversa tidsligheter: Ageplay och litenhet ur ett queertemporalt perspektiv”.

Vi möter fjorton människor som gillar att "inta positionen som liten", först sexuellt men därifrån vidare ut i en mer allmänt erotiskt lekfull vardag. Djupintervjuerna har analyserats med queerteoretiska verktyg. Handledningen har professor Fanny Ambjörnsson stått för; även hon med ett intresse för queer tidslighet, som i ”Tid att städa” (2018). 

”Perversa tidsligheter” frågar hur de barnsliga rollspelen undergräver och ifrågasätter den etablerade tidsmodellen i vårt samhälle: det vill säga linjärt framsteg. Det är med andra ord modernitetens tidsuppfattning, där samhället och individen utvecklas från primitiv till allt högre förnuft och nytta – åtminstone tills skröplighet bryter linjen.

Bengtssons avhandling ställer engagerande frågor (inte bara för att den handlar om sex) och är skriven i en tillgänglig stil. Tonfallet är obekymrat, muntert, nyfiket och nästan spexigt.

Därmed sker något av en krock mellan ämnet och framställningen. För jag är nog inte ensam om den omedelbara, inälvsartade reaktionen vid mötet med avhandlingen: är de här människorna pedofiler?

Jag tror dock inte att det är utmärkande för pedofiler att spela barn i sexuella rollspel mellan samtyckande vuxna. Och Bengtssons arbete med materialet sker långt bort från rättspsykiatrins och sexualpatologins sfärer. 

Ändå tycker jag att författaren skyndar för fort förbi denna magkänsla. För även om det finns ett lyckligt ifrågasättande av människors åldrar och modernitetens totalitära tidsuppfattning, återstår ändå att de barnsliga lekarna har en viktig drivkraft i förbudets skam och överträdelsens ångest. 

Det är nog omöjligt att införliva begärens mörker i en akademisk undersökning. Men den sugande magnetismen som finns i fantasier om överträdelser bör inte förtigas. Risken är annars att den obscena kärnan bortom den sexuella nyttan och filosofiska glädjen kastas ut genom dörren för att återvända genom fönstret.

Osynliggörandet märks i frånvaron av dem som ”spelar vuxna” i sexlekarna. Vi lyssnar till dem som lattjar litenhet, inte till dem som lajvar incestuösa storasyster, groomande farbroder, alkoholiserad mamma. Anledningen är gissningsvis att dessa skulle dra in pedofilin vilket skulle bli för omstörtande i Bengtssons intellektuella bygge. 

Inte jättehemskt med en fyrtioåring som spelar våldtagen trettonåring i ett rollspel: värre med trettioåringen som spelar femtioåring som våldtar trettonåringen.

Ibland blir queerteorins konstruktivism och antiessentialism smått fånig. Avhandlingen vill ”destabilisera ålderskategorierna”. Men är en treårings ålder främst en social konstruktion? Den måste ju erkännas i ljuset av barnets utsatthet och beroende? Författaren instämmer på något ställe, men utan att markera att detta är en fråga på liv och död.

De euroamerikanska samhällenas besatthet vid pedofili, i filmen och verkligheten, exploderade när kalla kriget tog slut. Pedofilskräcken har medfört osund paranoia, men också en större förståelse för sexuella trauman. 

Annat var det förr: Den sista stora petition som radarparet Sartre och de Beauvoir signerade, i sällskap med andra franska supertänkare som Foucault, förespråkade en legalisering av pedofili – i Sverige var vid samma tid barnporr tillåtet, och justitiedepartementet under Lennart ”bordellhärvan” Geijer föreslog en sänkning av byxmyndighetsåldern. 

Jag gissar att en nutida nationalkonservativ tjuter som en stucken sugga över den här avhandlingen: skattepengar förslösade på dekadent forskning om perversa, normupplösande kulturradikalism och elände. 

Men alla vuxna människor förtjänar att leka, med sig själva och varandra, med idéer och tabun, med självaste vårt mest givna, vardagens klockslag och åldrarna och deras provisoriska bestämningar. De allra flesta kan fortfarande skilja på fantasi och verklighet.

Elin Bengtssons experimentella queerforskning öppnar dörrarna till oväntade filosofiska rum, nästa gång skulle jag dock önska ett djupare mörker, om så bara för kontrastens skull.