En transkille måste vara just så här perfekt

Elliot Pages ”Pageboy” är delvis skriven som försvar i kulturkriget

Publicerad 2023-07-07

Elliot Page utkommer med memoaren ”Pageboy” – om att komma ut som trans, om Hollywood och om barndomens Halifax. Nino Mick recenserar.

Skådespelaren Elliot Page (känd från bland annat ”Juno” och ”Umbrella Academy”) är från Kanada. Närmare bestämt hamnstaden Halifax, som drabbades 1917 av en enorm explosion. Ett fartyg som fraktade ammunition till första världskrigets Europa – tusentals ton sprängmedel – kolliderade med ett annat skepp. Tvåtusen människor dog när en stadsdel utplånades av sprängkraften.

I sin memoar ”Pageboy” skjuter Elliot Page in den historiska händelsen mitt i en barndomsberättelse om att kyssa en kille, bli kallad bögjävel och hotas med spö av några andra killar, och lönlöst invända med: ”Jag är tjej.” Scenen utspelar sig nära minnesmärket för Halifaxexplosionen och medan de queera barnen lyckas fly tänker jag på homo- och transfobin som en katastrof. Alla överlever inte.

Radhuset där Elliot Page bodde med sin mamma uppfördes efter förödelsen 1917 med en unik byggteknik: ”Stora, brandsäkra slaggbetongblock med krossad granit.” Livet efter en ödeläggelse byggs som ett svar på densamma. På liknande vis är kanske en memoar vid 35 års ålder en reaktion på det som hittills drabbat en.


Jag hade inte läst ”Pageboy” om jag inte blivit ombedd. Bokens inramning – titeln, porträttfotot som pryder framsidan, baksidestexten, omkringsnacket – är klassiskt för en komma ut-historia som jag hade älskat för tio år sedan, men inte längre. Allt har sin tid och jag är nu mer intresserad av queera fiktioner. Eller för den delen, historiska katastrofer. Hollywood gillar jag inte.

Men det gör inte heller Elliot Page. Otroligt att kärleken för skådespeleriet ändå uppväger arbetsvillkoren: övergrepp under inspelningarna, stalkers, homofoba ”vänner” och inte minst kärlekslivet i garderoben. Som att smussla med otrohetsaffärer, ständigt rädd att avslöjas. Vem den bedragna äkta maken är? Offentligheten.

Tidigt i skådespelarkarriären agerar PR-team och managers vakthundar utanför garderoben, propsar på klänningar till premiärerna. Det är pengarna, tänker jag, utan att den aspekten egentligen nämns. Om Page dyker upp på röda mattan i kostym står deras filmintäkter och provisioner på spel.


Någonstans där undrar jag vilka krafter som format själva boken jag läser, med tanke på att rättigheterna såldes för tre miljoner dollar. Omständigheterna är förstås annorlunda nu än när han var barnskådespelare, men vissa människor tjänar fortfarande enorma pengar på Elliot Pages arbete och sårbarhet.

Men han verkar haft det bra under skrivandet. Han skriver det rakt ut och dessutom är det något med memoarens spretighet, de långa avsnitten om familj och flickvänner och ett helt kapitel vigt åt en kurs i permakultur. Texten har sluppit bli ett säljande narrativ. Det gör kanske boken sämre. Berättelser kräver ordning, men livet är kaos och i det här fallet tycker jag avvägningen blir rätt. Livet vinner. Elliot Page får vara människa.

Åtminstone en viss sorts människa, en jag tycker mig känna igen, i mig själv och andra: den duktiga, omtänksamma, ångestfyllda transmannen. Jag tror han har skuggsidor, dolda även för honom själv, som omöjligt kan komma fram i en självbiografi skriven delvis som försvar i kulturkriget mot transpersoner. Apropå katastrofer och de brandsäkra hem man tvingas uppföra i en otrygg tillvaro. En perfekt transperson blir svårare att angripa.


Därför föredrar jag romaner. I fiktion ryms andra sorters queers, elakare, futtigare, argare, roligare, paradoxalt nog mer sanna än de som får plats i självframställningen. Elliot Page skulle hålla med? Det finns frihet i leken och skådespeleriet.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln