Bäst i klassen

Uppdaterad 2017-01-16 | Publicerad 2016-10-10

Göran Greider om Elena Ferrantes intensiva arbetar- och kvinnoskildring

Den italienska författaren Elena Ferrantes romansvit utspelar sin i Neapel. Nu har den andra dele, ”Hennes nya namn”, utkommit på svenska.

BOKRECENSION. Allt intressant finns hos arbetarklassen, skrev en gång Ivar Lo. Och just det tänkte jag efter att ha dykt handlöst genom 800 romansidor av Elena Ferrante.

Överklass och medelklass degraderas till skuggvarelser i hennes skildring av de två väninnorna Lila och Elena som växer upp i Neapels fattigkvarter, under trycket av den uråldriga katolicism som håller liv i ”männens alla detaljerade regler”.

När Elenas mor, mer eller mindre analfabet, plötsligt dyker upp på det fina universitetets studenthem och är gapig och pinsam krymper den lärda värld där Elena vill bli någon och betyder nästan ingenting.

Ja, bittert klagar Elena att allt i hennes liv är ett nästan: Hon har nästan frigjort sig från uppväxten, hon har nästan blivit någon, hon har nästan fått vänner bland de bildade, allt är ett nästan. Vaktmästarens dotter är trots sina övermänskliga ansträngningar bara en ”bildad vilde”.

Det fattiga kvarteret i Neapel, med skomakarna, städerskorna, murarna, hemmafruarna och alla fattiga människor som sliter på varandra, formar och fjättrar huvudpersonen Elena och hennes väninna i den första romanen. I den andra som nu utkommer, förblir samma människor länkar i den kedja som de på olika sätt försöker bryta.

Denna kedja talar till och med ett eget språk: föraktad napoletanska, inte fin italienska. Och då ska man veta att språkfrågan länge var extremt laddat i Italien; Mussolini ville döda dialekterna till förmån för italienskan.

Min fantastiska väninna och Hennes nya namn måste vara de intensivaste klasskildringar som skrivits på europeisk mark på en generation. Och detta klassamhälle betraktas inifrån Elenas och hennes väninna Lilas evigt dallrande värld så att det fläks upp av en självklar feministisk blick. Och inte minst av ett häpnadsväckande språk: ”en våldsam örfil som kändes som en sanning exploderade”.

När avslöjandet kom om Ferrantes rätta identitet och det visade sig – om det nu stämmer – att författarens egen livshistoria har ganska lite med Neapels arbetarkvarter att göra, då tänkte jag liksom befriat: Herregud, i så fall bevisar dessa romaner att litteraturens förmåga till inlevelse och köns- och klassöverskridande i grunden är obegränsad.

För så är det: Jag, en medelålders vit man i norra Europa, känner utan vidare igen reaktionsmönstren hos Elenas fattiga föräldrar när hon kommer hem med sin första utgivna roman. De läser inte boken. De tar på den. De är stolta och misstrogna.

Väninnan Lila Cerullo förblir givetvis även i andra delen berättelsens nav. Hon var det överbegåvade barnet som, till skillnad mot Elena, inte fick studera vidare. Men hennes okuvliga energi fortsätter att omvandla allt hon rör vid, vare sig det är ett äktenskap fullt av våld eller ett småföretagande lika fullt av fiffel. Väninnorna är rivaler, men ändå ödesmättat sammanvävda, varandras katalysatorer.

På många sätt är Ferrantes romaner en hyllning till det slags intellektualism och genuina läshunger som går bortom all stelnad lärdom. Lilas ord skär gång på gång genom hyckleri och pretentiösa ordmassor: ”Om man tar bort allt Nino har läst finns det inget kvar i hans huvud.”

När man läser de två romanerna i ett svep och känner hur man oemotståndligt drivs vidare uppenbaras något centralt i Ferrantes romankonst: Detta är en melodram. I vartenda kapitel finns en psykologisk eller direkt fysisk cliffhanger, som när en lycklig brud (Lila) i slutet av den första romanen plötsligt får syn på att en hatad man i grannskapet bär de skor hon själv ritat.

Melodramen har oftast varit ett föraktat berättargrepp, en ”lägre” litteratur. Men formen, som kunde kallas för det osannolikas realism, har fördelen att den kan föra samman det högsta och det lägsta i samhällshierarkierna, det mest banala med det mest högstämda – ett slags realism som drivs av kärnenergi från känslor och moral. Väninnan Lila är således trovärdig trots att hon är fullständigt mirakulös. Det är faktiskt lite som att läsa Victor Hugos Samhällets olycksbarn eller Charles Dickens David Copperfield.

Därför är det ingen slump att spåren av den lilla roman som den fantastiska Lila skrev som tioåring, ”Den blå fén” (modellerad efter en bästsäljare som flickorna läste) dyker upp i Elenas romandebut  och kanske i hela Ferrantes romansvit. Allt knyts samman.

Är detta en roman om vad ojämlikhet gör med människor? Ja. ”Det fanns något ondskefullt i ojämlikhet, det visste jag nu”, tänker Elena och fortsätter:

”Den gick på djupet, handlade inte bara om pengar … Även om Lila tog ännu mer ur kassan än hon brukade, även om hon tog flera miljoner lire, trettio eller femtio, skulle hon inte klara det. Jag hade insett det och äntligen fanns det något som jag begrep bättre än hon, något som jag inte hade lärt mig på de här gatorna utan vid skolan, när jag såg flickan som kom och mötte Nino. Hon var överlägsen oss, var det av sig själv och oavsiktligt. Och det var olidligt.”

Allt intressant finns hos arbetarklassen, särskilt hos arbetarklassens kvinnor.

Göran Greider

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln