Mörkrets mage

Håkan Jaensson läser Max Anderssons serie om glass, platta hundar och krig

Så här ser det ut på vägen mellan Republika Srpska och Sarajevo i serieromanen Bosnian flat dog.

Jag minns det: så kändes det att åka den vägen. Vi gjorde det den 1 maj 1997, hela Aftonbladets kulturredaktion, i dåvarande chefredaktören Thorbjörn Larssons avlagda tjänstebuss.

Vi hade bråttom, skulle hinna till Sarajevo (dit vi flyttat redaktionen på en månad) för att skicka en nyhetsartikel till Aftonbladet om stenkastning i staden Brcko i Republika Srpska.

Gudrun Schyman kunde ha blivit träffad. Nu på första maj hade vi varit med henne på ett gärde i Bosnien: öl, musik, helstekta djur och vitklädda OSSE-tjänstemän med Oxforddialekt. Schyman ville hålla tal, men fick inte.

Framåt eftermiddagen åkte vi med Schyman i bilen i en fredskaravan med flyktingar som för första gången skulle återvända, in över den minerade gränsen till Brcko i Republika Srpska. Svartklädda gamla kvinnor och män bevakade möteslokalen. Efter någon timme började de kasta sten. Jag var livrädd, fick tjata in Schyman i bilen. Glas krossades. Flyktingar grät. När vi åkte ut ur den annars nästan öde staden stod barn i gathörnen och gjorde fascisthälsningar.

I efterhand känns det nästan som en bit ur Bosnian flat dog. Inte så roligt, inte så skruvat. Men känslan.

Vi hade kommit till Bosnien för att, ett år efter Daytonavtalet, försöka begripa vad som hade hänt: hur kunde de mer anständiga och välmående kommunistländerna sprängas i bitar? Hur kunde gamla goda grannar plötsligt börja mörda varandra?

Vi lärde oss en del, men svaret på de frågorna fick vi aldrig.

Max Andersson och Lars Sjunnesson berättar i Svenska Dagbladet att de - när de ställde ut bilder ur sitt album (plus en docka av huvudpersonen Titos ruttnande lik) i Bosnien - ständigt fick frågan från lokalbefolkningen: Varför blev det krig?

”Absurt”, säger Max Andersson. ”Vi bor ju inte ens där. Det var ju vår fråga till dem.”

I tätt samarbete med Sjunnesson har han ritat en lång berättelse från det krigsskadade Bosnien, en äventyrshistoria i två plan med glassfyllda granater, karlgalna änkor från Srebrenica, konvertering av soldater till Titokopior med gener från hans stulna ben, irrfärder i någon sorts underjordiskt tarmsystem, bombade hus, Bosnien i melodifestivalen och den hundras som föddes i Anderssons drömmar: ständigt överkörd och därför platt. Nu glider de platta hundarna som slem över gatstenarna i Sarajevo eller i de oändliga, svarta gångarna under jorden.

Andersson/Sjunnesson var, i boken och i verkligheten, på serieskaparkongress i Sloveniens huvudstad Ljubl-jana innan de, ofta mycket rädda, gav sig ut i det sönderfallna Jugoslavien - just när USA och Nato började bomba Serbien.

Det har tagit dem flera år att göra den här boken och resultatet är en bitvis lysande berättelse med en känsla av Kafka och Conrad (Mörkrets hjärta) och ett vilt spånande som i Hans Alfredsons F.

Andersson/Sjunnesson har inga svar, men de säger en del om skräcken och förvirringen i en del av Europa, inte långt från oss. Krigets stinkande absurditet: allt är möjligt.

Själva poängen i deras historia är svårfångad, när den tar slut hänger både Tito och berättelsen i luften. Det känns helt adekvat.

Samma dag, i söndags, som jag läser Bosnian flat dog skriver Bo Pellnäs, före detta fredsövervakare på Balkan, att det var en bluff att Natos bomber skulle stoppa massfördrivningen av människor från Kosovo. Bomberna föll en vecka innan människor jagades bort.

Västmakterna ljög för att få slå till och Pellnäs anklagar inte minst svenska politiker och medier för att ha fört allmänheten bakom ljuset: anfallet mot Serbien var, enligt Pellnäs, lika orättfärdigt som det mot Irak. Och kanske hade allt slutat bättre om man besinnat sig.

Kanske. Vad som egentligen hänt i Balkans helvete kommer att fortsätta orsaka upprörda debatter och människor kommer att vara bombsäkra på sina åsikter och dra sina linjer mellan onda och goda.

Men om man tänker sig att det kan vara bra att inte alltid vara alltför säker ... i Bosnian flat dog ligger glassfabrikören Radovan Karadzic någonstans i underjorden och gnäller om vart all knarkglass han skulle förgiftat Sarajevoborna med tog vägen. Själv tycker han bäst om gräddpistage.

Seriealbum

Håkan Jaensson