Lättnad, kanske rent av lycka

helskärm

"Jag känner igen den där blicken!" tänker jag. Kan det vara från den tid då jag själv hade ett litet barn? Eller kanske från då jag själv var ett? Nej. Det är en moders blick och hon talar till mig, men hon ser på en annan: "Snön yr av dig / Du andas dig själv ut och allt / vänder sitt ansikte till dig / En fågel på altartavlan / Den lossnar från träet och blir du / mein Herzblatt / När du fick se dig i spegeln / brast du i gråt / en annan gång log du". Så kommer jag på det. Det är ikonernas Gudsmoder jag känner igen i Helga Krooks märkvärdigt ömma och frånvända diktsamling Mjölk och gator, hon som ser på oss ur moderskapet som på en gång innerlighetens och främlingskapets tecken.

Helga Krooks tredje diktsamling har alltså sitt centrum i förhållandet mellan mor och barn. Men detta förhållande är inte samlingens ämne. Mjölk och gator är snarare en bok som talar om världen, existensen och vardagen ur moderskapets tillstånd. Jaget liksom lånar det lilla barnets perspektiv. Det förnimmer världen inte bara genom sig själv utan också genom barnet som ännu väsentligen saknar språk.

Emanuel Levinás, den litauisk-franske filosofen, menar att förälderns relation till sitt barn beskriver en särskild ontologisk belägenhet. Det "är en relation med den andre, i vilken den andre är helt och hållet en annan och i vilken denne likväl på något sätt är jag". Just sådan tycks mig utgångspunkten vara i Helga Krooks bok. Men föräldraskapet är instabilt, ambivalent och inte sällan våldsamt. Det är nästan omöjligt att uthärda annanheten, utan att försöka upphäva den genom förståelse, projektioner, tvång.

Just därför får relationen hos Helga Krook en etisk innebörd. Boken lär oss nödvändigheten av att uthärda det främmande och obegripliga till och med i de innerligaste av sammanhang. Den handlar om att handskas med det bortomspråkliga och råa, må det sedan gälla poesin, ensamheten eller kärleken.

I en kultur som vår, där moderskapet omfattas av så heta politiska, existentiella och semiotiska lidelser är den blick Helga Krooks dikter riktar mot oss märkvärdigt svalkande. Den avvisar den svärm av idéer och projektioner som läsaren utsätter den för.

Jag kommer att tänka på en grekisk 1400-talsikon som framställer Maria "Psychosost-ria", hon som räddar själar. Ur sin silverbasma ser hon på betraktaren med barnet i famnen. Oförstående. Bejakande. Det är bild av det slag som emellanåt lyser ens drömmar. Jag tänker på hennes ansiktes exempel när jag läser Helga Krooks nya dikter. Vad känner jag? Lättnad, kanske rent av lycka:

"Konstigt med frihet

från ord och fyrkant

och fyllda ting

Konstigt med det

man känner så väl

som sitt första

att vänja sig vid

sitt eget element

och inte stöta bort

inte drivas till jubel

Att inte veta

om man kan leva där".

Lyrik

Magnus William-Olsson