Ond tid, då som nu

helskärm

Efter en sex år lång paus återkommer Per Agne Erkelius med en roman som i högsta grad har aktuell anknytning. Avstampet tas i den första förintelsekonferensen år 2000, dit den nu åldrige, tidigare UD-tjänstemannen Per-Olaf Q. inbjudits. Därifrån förflyttas vi med ett vigt skutt tillbaka till 1942-43, vändpunktens år för kriget men inte för judarna i Europa där utrotningarna fortsätter i accelererande takt.

Från Norge deporteras nu tusentals judar med båt till gaskamrarna. Den unga Aase-Marie ser sin familj försvinna men lyckas fly till Sverige. Så småningom får hon kontakt med den unge UD-tjänstemannen Per-Olaf. Hon får anställning i den utomlands vistande skulptören Oscar Sélims palatsliknande villa på Djurgården. Ironiskt nog, eftersom han är fanatisk nazist och vän med Mussolini. Det visar sig få konsekvenser när Sélim triumfatoriskt återvänder hem.

Sélim är en påhittad figur, med känd förebild i verkligheten. I övrigt har romanen i centrala avsnitt verklighetsbakgrund. Miljön är till stor del den svenska politikens stormcentrum, med landsfadern Per-Albin Hansson i en av huvudrollerna. Hans mest påträngande problem är den så kallade judefrågan, om vars "endlösung" allt envisare rykten kommer nerifrån Europa.

Till Sverige kommer den österrikiske rabbinen Adler-Rudel med en plan hur man kan rädda 20 000 judiska barn från förintelsen. Den har västmakternas stöd, som ifall Sverige åtar sig räddningsaktionen utlovar införsellättnader på en lång rad varor som det råder brist på i det avspärrade Sverige.

Den norskättade Per-Olaf och hans närmaste chef på UD arbetar aktivt för saken. Utrikesminister Günther hålls utanför, han anses inte pålitlig. Men statsministern, hur tänker han?

Han våndas. Det finns en utbredd antisemitism som går ända in i samlingsregeringen. Inte ens mosaiska församlingen är helhjärtat för förslaget, överrabinen och ordföranden är helt emot. De själva, maktens män i församlingen är väl integrerade i det svenska samhället. De är rädda att 20 000 judiska barn från Polen skulle väcka en slumrande judefientlighet.

Romanen fångar in en ond tid med onda män som väntar i kulissen ifall Han (ingen säger Hitler längre) skulle få för sig att attackera Sverige. Nationen lutar sig ändå tryggt mot Landsfadern.

Men den bild Erkelius ger av Per Albin Hansson är inte smickrande: åldrad, rätt orkeslös, mycket begiven på långa middagar med mycket dricka. Grubblande, till synes handlingsförlamad, med lika korthuggna som svårbegripliga budskap till sina medarbetare, bland dem den unge Per-Olaf. Men, ska det visa sig, en cynisk maktspelare och realpolitiker ut i fingerspetsarna. En slughet han möjligen uppövat under de eviga sittningarna vid pokerbordet, hans favoritsysselsättning.

Här ställs idealismen mot de ekonomiska och nationella intressena och som så ofta avgår de senare med segern. Detta mot en fond av en skräckinjagande tidsanda, där skulptören Sélim med sina floskulösa, råa utsagor manifesterar den lågpannade dumhetens seger över all medmänsklighet.

Lyckas Erkelius väl i det historiska avsnittet, så känns anknytningen till liknande tendenser i samtiden egendomligt konturlös. Jag upplever den som påhängd, tillkommen i hast. Att den mänskliga ondskan finns mitt ibland oss, och allt oftare med fascistiska förtecken, ser vi exempel på varje dag. De bilder Erkelius ger av detta närmar sig schablonen. Det är synd, det är ändå där vi hittar romanens anslag: i nödvändigheten att bjuda motstånd.

Roman

Gunder Andersson