Radikalt grepp om samtal med de döda
Publicerad 2012-10-26
Flödande släktepos om familjer kring älven
Älvar är verkligen något helt annat än åar och andra mindre vattendrag. De har makten över de landskap där de flyter fram och så är det med Klarälven i Lars Anderssons Värmland. Hans förra bok från 2008, Ljus från ingenstans, och den nya som nu kommer, De levandes land, bildar tillsammans eposet Intill Storälven. Och det är älven som kommer med industri och timmerflottning till Värmland men också den nya frikyrkligheten finns i vattenmassorna i form av baptisternas vuxendop i Klarälven.
Finns det något samband mellan andens inbrytande och socialismens i detta slutande artonhundratal, undrar författaren och dyker i arkiven bland spåren efter sina släktingar. Men när det bryter ut en långvarig strejk på sulfitfabriken nämns den inte alls i baptistförsamlingens protokoll, trots att ungefär samma folk verkade i bägge världarna. Byn Hedås stod stilla på jorden men allt annat flöt, skriver Lars Andersson, förutom då på älvens botten där en annan tid råder och de döda håller hårt i varandra.
Faktum är att det är svårt att skriva något vettigt om denna romansvit som börjar nere i 1600-talet och nu når till det folkhemska femtiotalet; blicken får inte något riktigt fäste. Ofta stannar läsningen av romanen upp när jag måste läsa ett stycke en gång till i ren häpenhet över denna tingens poesi:
”De snabbt framryckande skymningarna, de segdragna gryningarna. Brunnsämbarens handtag, och brunnskedjan, brunnsveven, som blev alltmer iskalla i handflatan, därigenom handlaget stelare, det skvimpade vatten över skor och sockor (…) Mjölkkärlen skramlade i en ny akustik när korna stod i bås dygnet runt och fyllde luften med sin trofasta leda.”
Så där är det hela tiden. Det episka flödet ångar bort eller fryses i prosalyriken. I ett fantastiskt avsnitt skildras några skolbarn som ros över i en eka till skolan på andra älvstranden. De får syn på den väldiga pråmen som bogseras uppströms. Och den är gigantisk, som en enorm landmassa, en jätteval. Pråmen heter sanslöst nog Kanaan: ”Kanaans land kom glidande och uppe på däck klev människor som tycktes stiga fram ur en annan värld.”
I Anderssons förra roman kunde staden Karlstad brinna ner och utraderas från jorden i ett par meningar och bonden från byn Hedås som såg det noterade det bara som om det var en mörk vers i Gamla testamentet och återvände hem. I De levandes land rycker omvärlden närmare och de stora händelserna blir mer av berättelsens herre, men älven består och gårdarna i byn Hedås består om än med nytt folk i stugorna.
Jag ska inte påstå att det är någon lätt uppgift att läsa De levandes land. Den modernistiska ordstävsprosan kan bli nästan löjligt tungfotad och det är ofta svårt att hålla isär myllret av människor; boken är för lång och ibland för omständlig i allt sitt uppräknande av gårdars storlek och utfallet av skiften och åtskilliga läsare drunknar nog i onödan.
Partierna från svenskemigranternas Chicago och Rockford känns mer som en privatspaning ner i författarens släkthistoria men kanske ska man se det som att älven helt enkelt svämmar över och bryter sig ett nytt lopp över Atlanten och spolar med sig Anderssons farbröder. Som till slut för övrigt spolas tillbaka till hemlandet.
Men Lars Anderssons romansvit är ingenting mindre än ett försök att tala med döda. Vid någon punkt långt inne i sin nu sammanlagt tusensidiga värmländska släktkrönika klagar författaren högt på de döda: Varför lämnade ni nästan inga skrivna texter efter er? Jo, papper finns det i övermått, i alla fall hos vissa – debetsedlar, kreatursförteckningar, även elräkningar. Men varför inga brev, dagboksanteckningar? Varför tvingar ni mig att hitta på?
Men så är det med bönder och arbetare. De har nästan alltid gått spårlösa in i natten. Jag känner alltid det där när någon kämpar nere i kyrkobokföringens mörka labyrinter för att få syn på ett liv genom bara ett halvt oläsligt namn, ett årtal, en gård: Då skrivs även min egen historia.
När Lars Andersson skriver historien om älvlandskapets invånare och får de döda att släppa taget om varandra där på älvbottnen och ger dem anletsdrag i ljuset begår han den mest radikala handling en författare kan begå.
Göran Greider
