Nere för räkning i Las Vegas

Lennart Bromander läser en helvetes- skildring av klass

helskärm

Alexander Ahndorils förra roman Thaiboxaren, hans sjätte, innebar ett klart lyft i författarskapet. Det fanns en hemingwaysk kombination av ödesbundenhet och sårbar sensibilitet över den känsligt fångade attraktionen mellan en svensk thaiboxare och en kinesisk servitris i en thailändsk landsortshåla. Det var sex år sedan Thaiboxaren kom, och sedan dess har Ahndoril ägnat sig mycket åt dramatik. Den känner jag inte, men hans erfarenheter från det hållet är tydliga i den nya romanen Lustresa.

Mikael och Josefin har varit gifta i flera år men verkar ännu helt unga och är fortfarande barnlösa. Nu gör de sin stora USA-resa, hyr bil och far från New York ner till södern och vidare bort till västkusten. Under tiden pratar de om sitt förhållande. Mikael älskar att teoretisera, medan Josefin markerar skepsis till det mesta. Replikerna är ofta genuint kärleksdödande, som "Vi har ju pratat en massa om att man kanske inte alltid är tvungen att ta på sig ansvaret för att begränsa sina egna möjligheter till njutning "" Åtskilliga av replikerna är också ganska platta i sig men laddade med outtalade förbehåll och ifrågasättanden och skulle kanske bättre ha passat att framföras på scenen av skådespelare med känsla för tonfall och tajming.

Att det gått grus i det här förhållandet förstår läsaren i alla fall mycket snart, och värre blir det genom ett missförstånd av den art som känns igen från mängder av dramatik alltifrån Goldonis komedier till Albert Camus Le Malentendu. Det vill säga, kontrahenterna på scenen har på olika vis fatalt missuppfattat situationen, bara publiken vet hur det förhåller sig men kan inte ingripa. Det är ett alltid lika effektivt trick för att driva fram intrigen och är så även i Lustresa. Josefin har fått för sig att Mikael grymt svikit henne. Han förstår ingenting av hennes desperation men teoretiserar hjälplöst vidare, medan de tillsammans går ner sig i Las Vegas - en helvetesskildring av klass.

Det finns en monoman besatthet i parets förvirrade resa in i den egna relationen som Ahndoril också har det rätta språket för, och man dras ohjälpligt med. De är alldeles för självupptagna för att ha någon egentlig behållning av den storstilade yttre resa de också gör, men författaren är som tur var med och ger klara konturer åt de många tröstlösa och natursköna miljöer som de unga tu rattar sig igenom. Möten med folk efter vägen tecknas med precision, Josefins traumatiska uppväxt bildar bakgrund, och Lustresa får därmed en bredd som väger upp den lätt absurda men mycket engagerande relations-dramatiken.

Roman

Alexander Ahndoril

LUSTRESA

Lennart Bromander