Mörkret balanseras återigen med humor
Isabella Nilssons nya bok är den bästa hittills
Publicerad 2022-09-17
Isabella Nilssons nya bok utgörs av en samling aforismer och korta essäer med rubriker hämtade ur Friedrich Nietzsches Den glada vetenskapen, som kom till under en period av tillfrisknande. Den som liksom jag läst och uppskattat Nilssons tidigare böcker vet att litteratur och sjukdom – att förstå litteraturen genom sjukdomen och vice versa – är ett återkommande tema. Så även i detta nya verk som fått den underbara titeln En bok för ingen – Brev från en underpresterande övermänniska.
Tematiskt skulle den kunna sägas utgöra den avslutande delen i en triptyk som börjar med Nonsensprinsessans dagbok – En sjukskrivning, i vilken ett berättarjag svårt sjuk i anorexi under ett år skriver ner ordlekar – så kallade nonsensdikter – som ett sätt att hålla döden borta efter att ha lovat sin mor att hålla sig vid liv ytterligare ett år.
Nonsensprinsessans dagbok följdes senare upp av den mer essäistiska Vårt behov av vers – En nonsenspoetik för nervösa. I En bok för ingen känns mycket igen från nämnda verk. Svärtan finns kvar, absolut. Liksom döden. Men det är inte längre ett berättarjag som desperat försöker hålla sig vid liv, vilket öppnar upp för en text som tillåter en annan form av eftertänksamhet. Döden fungerar i En bok för ingen mer som en kär gammal vän och samtalspartner, än som ett ständigt överhängande hot.
Ytterligare en sak som känns igen är förmågan att balansera mörkret med en underfundig humor, och som undertiteln pekar på är underpresterandet som motståndshandling centralt. Även om Nilsson konsekvent står upp för en litteratursyn där den estetiska erfarenheten premieras framför de enkla budskapens banalitet så återfinns det något radikalt i undandragandet. Under rubriken ”De framgångslösa” heter det: ”Att med olika medel vägra att förverkliga sig själv är den enda form av samhällskritik som kan bedrivas i en tid då det individuella projektet blivit ett opium för folket.”
I dialogen med andra författarskap återkommer vissa mer än andra, Stig Dagerman, Samuel Beckett och Mervyn Peake tillhör de mest frekventa. Men också Jorge Luis Borges, vilket inte förvånar. Det finns något väldigt borgeskt i Nilssons konstruktion av texten, i det förtätade ensidesuppslaget som hade kunnat utgöra grunden för en hel roman men som är perfekt som det är.
Någonstans mellan svärtan och humorn finns det känsla av förlust, ett återkommande tema är övergången till vuxenvärlden och den avtrubbning det inneburit. Kanske är det så att essäformen innebär en annan typ av distans till läsaren, under rubriken ”Medvetandet” står att läsa: ”Längst ut och vägg i vägg med omvärlden hittar jag den i mig som skriver essäer, en bit längre in hon som skriver prosa och poesi, och allra längst in hon som överhuvudtaget inte har något skrivande.” Oavsett vad så fungerar det mycket väl. En bok för ingen är Isabella Nilssons bästa bok hittills.
