Fyrtiotalet, kvinnor och sex

MAGNUS WILLIAM-OLSSON om ett försök att justera kanon

Få svenska litteraturhistoriska skeden har tillmätts sådan betydelse som fyrtiotalet, det decennium då modernismen definitivt slog igenom. Det radikala hävdandet av dikten som tankeform. Längtan till det reella. Illusionslösheten och ideologikritiken i krigets skugga. Fortfarande sänder detta decennium impulser in i samtidslitteraturen. Så är också fyrtiotalet 1900-talets mest omskrivna litterära epok. Årligen kommer det nya avhandlingar och monografier om fyrtiotalsförfattare. Men som så ofta när det gäller historia löser epoken upp sig ju närmare vi lär känna den. Historiskt synad uppträder också fyrtiotalet som en konstruktion.

Att den så kallade fyrtiotalismen redan från början hade patriarkala förtecken trots att en betydande del av decenniets nya diktare var kvinnor har flera forskare och kritiker påpekat förut, främst bland dem kanske Annelie Bränström Öhman i sin avhandling Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism (1998). När nu Jenny Björklund i sin avhandling Hoppets lyrik - tre diktare och en ny bild av fyrtiotalet ägnar ämnet ytterligare dryga fyrahundra sidor snarare fördjupar än utvidgar hon denna kunskap. Hennes ambition gäller emellertid inte i första hand fyrtiotalet som sådant, utan kanoniseringen av det.

Björklund läser de tre poeterna Ella Hillbäck, Rut Hillarp och Ann Margret Dahlquist-Ljungberg mot bakgrund av de litteraturhistoriska översiktsverkens beskriv-

ning av fyrtiotalismen och finner föga överraskande att bilden är för trång. De tre poeterna bör rätteligen ha större plats i historieskrivningen. Och vad mera är. Om de tillmäts sin rättmätiga plats kommer bilden av fyrtiotalets poesi och fyrtiotalismen att förändras. Framför allt är det den omtalade "pessimismen" som Björklund inte vill acceptera. Om vi läser till exempel Karl Vennbergs fyrtiotalspoesi i ljuset av Ella Hillbäcks Världsbild (1947) i stället för av Erik Lindegrens Mannen utan väg, träder en ljusare och positivare bild fram, menar Björklund. Ja, Vennberg blir i Björklunds framställning rent av bärare av ett kristet hopp, vilket jag personligen har mycket svårt att se.

Här tycker jag Jenny Björklund fastnar i konstruktionernas nät. Insikten att historiska generaliseringar gör våld på sin epok är så elementär att den knappast duger att skriva avhandling på. Noga lästa blir självfallet alla författare avvikare i förhållande till de översiktliga beskrivningarna av deras sammanhang. Också de mest emblematiska fyrtiotalspoeterna kommer att överskrida varje försök att definiera fyrtiotalismen, även Björk-lunds eget.

Karl Vennberg själv var på sitt ironiska vis medveten om problemet. I dikten Mitt 40-tal ur samlingen Visa solen ditt ansikte (1978) kan man läsa raderna: "Samtalen har upphört, och många av dem som då stod mig nära är döda, / och deras världar kartläggs av forskningen, / och jag känner inte igen dem. / De stiger upp under trötta ögonlock i mina drömmar,/ och även där är det mig främmande, / en övergiven värld. / Och det är som om vi alla, döda som levande, / var stjärnfarare utan något mål, / och solen som då lyste / har krympt bakom oss till en döende vit dvärg." Dikten tematiserar den akuta skillnaden mellan minne och historia. En skillnad som ur en viss, men viktig, vinkel skulle kunna kallas för erfarenhet.

Liksom många andra kanonforskare är Björklund så upptagen av historieskrivningen att hon glömmer dess föremål. Så läser hon de tre poeternas dikter inte som komplexa konstverk utan som enkla bärare av en tids dolda värderingar och ideal. Framför allt är det hennes iver att tillskriva fyrtiotalismen positiva och hoppfulla tendenser som leder henne vilse. Hon tycks till exempel stötas av att kärleken i Rut Hillarps dikter ofta är destruktiv och vill rädda henne till de lyckliga älskarnas skara. Därför gör Björklund ett stort nummer av skillnaden mellan "förverkligad" och "oförverkligad" kärlek. "I många av Hillarps dikter förverkligas kärleken och ger upphov till liv och andlighet", skriver hon uppmuntrande i polemik mot Bränström Öhmans Hillarpläsning.

Jag menar att det är en irrelevant distinktion. Rut Hillarp är, som jag läser henne, begärets och sexualitetens stora diktare. Det komplicerade kärleksbegrepp, färgat såväl av mystik och existentialism som av psykoanalys, hon laborerar med låter sig överhuvudtaget inte förstås i termer av "förverkligad" och "oförverkligad". Inte heller låter sig hennes dikter läsas som uttryck för en "ism". Den viktiga frågan inför hennes poesi gäller inte om den är pessimistisk eller hoppfull, utan hur den artikulerar begäret.

En av de dikter som Björklund diskuterar som exempel på "oförverkligad kärlek" är dikten Porträtt ur Dina händers ekon (1948). Den lyder:

"Du lyfter ditt ansikte / och tystnaden sliter kläpparna ur alla klockor

Återkastande ditt leendes spiral

över havet av döda kvinnokroppar / vrider sig rymdens speglar

ljudlöst / för dina ögons ekolod

Vid dina fötter en ung flicka / med lemmarna förlorade i rysande drömmar

Hennes blickar följer blinda / dina händers förvandlingar till knivar

Stora hjul långt borta / i väntan"

Dikten rymmer en sexuell underkastelsetematik med sadomasochistiska drag. Det oroar Björklund, som skriver: "Kärleken befinner sig här, på grund av hotbilden och det extremt hierarkiska förhållandet mellan mannen och kvinnorna, långt ifrån ett förverkligande." Men varför det!? vill man utbrista. Kärlek bortom maktförhållanden existerar inte i Hillarps poesi och inte någon annanstans heller, så vitt jag vet.

Att dikten rymmer en sexuell fantasm, är uppenbart. Men dess positioner är inte fastslagna. Diktens sadistiska "du" står öppet för alla, det är tillgängligt såväl för män som för kvinnor, liksom för varje projektion av begärets alla spöken. Ja, i ljuset av diktens titel skulle jag vilja föreslå att det är just begäret självt som Hillarp här porträtterar. Men inte begäret i största allmänhet, utan läsarens specifika begär. Ty detta är inte en dikt som avbildar kärlek eller sex. Det är en sexig dikt. Den erbjuder, helt enkelt, läsaren en pervers erfarenhet.

Jenny Björklunds uttalade ambition att ge de kvinnliga fyrtiotalsdiktarna en jämbördig plats i litteraturhistorien och därvid förändra vår förståelse av deras epok är givetvis berättigad. Kanonbildning är bland annat en fråga om makt och rymmer därför alltid ett mått av kamp. Men litterärt värde skapas, tror jag, inte genom goda argument, utan genom läsningar, tolkningar och adaptioner som visar att ett författarskap förmår generera ny, fördjupad och aktuell mening.

Om Ella Hillbäcks och Ann Margret Dahlquist-Ljungbergs fyrtiotalsdiktning faktiskt ännu förmår inspirera till sådana läsningar är jag osäker på. Men Rut Hillarps tidiga diktning ter sig ännu förunderligt aktuell. Den står också i levande förbindelse med poesin i vår egen tid. En poet som Mara Lee har till exempel uppenbara likheter med den unga Hillarp. Trots det, och trots att en hel del faktiskt skrivits om Hillarps diktning under senare år, ter den sig väsentligen oläst också efter Jenny Björklunds ambitiösa bok. Det vore på tiden att någon tog sig an hennes dikter inte som exempel på orättvisan, inte som en skatt vi måste rädda, utan som de märkvärdigt komplexa och stötande konstverk de faktiskt är.

Avhandling

Magnus William-Olsson