Världen är inte en hög aprikoser

Jenny Tunedal om en intellektuell självhjälpsbok som skaver

I En familjeflickas memoarer skrev Simone de Beauvoir om sitt enda möte med Simone Weil, på Sorbonne när de båda var studenter. Weil sade att det enda som betydde något var den revolution som skulle mätta alla de hungriga på jorden. de Beauvoir svarade att problemet inte handlade om att göra människorna lyckliga, utan om att finna en mening med tillvaron. Weil replikerade: ”Det märks att ni aldrig varit hungrig”. de Beauvoir kände sig besviken över att hon kategoriserats som borgerlig skönande.

Skillnaden mellan Simones och Simones utgångspunkter som studenter handlar inte bara om egna erfarenheter av hunger, utan om riktning; varifrån och mot vilka kroppar ville de rikta sina blickar, vilka erfarenheter ville de försöka förstå. Vem ville de betraktas och kanske förstås av. Vilka som omfattades och adresserades av deras filosofiska arbete. Vilka som inte gjorde det.

Jag tänker på frågor om den sortens exkludering och inkludering när jag läser den amerikanska essäisten Rebecca Solnits bok Det avlägset nära, som i höst utkommit på svenska i översättning av Sofia Lindelöf. Redan titeln pekar mot att en av de skillnader den intresserar sig för, och vill problematisera, är den mellan det som är oss nära (och kärt) och det som befinner sig längre bort.

”Empati gör att vi föreställer oss känslan av tortyr, av hunger, av förlust. Vi gör de drabbade personerna till oss själva, vi skriver in deras lidande i våra egna kroppar eller hjärtan eller hjärnor”, skriver Solnit i kapitlet Härva, som kretsar kring Che Guevaras möten med leprasjuka, hur de kom att väcka den medkänsla som gjorde honom till politisk aktivist. Rörelsen i texten är typisk för författarens sätt att arbeta associativt, från Che till sjukdomen lepras fysiska implikationer – man tappar känseln, det vill säga förmågan att känna smärta, det vill säga att akta sina skadade kroppsdelar – till den egna erfarenheten av att opereras för att förebygga cancer.

Solnit syr flyhänt samman sin skrift och den får hellre vara luftig i sin rörelse än tät, tung och stillastående. Ordet glashal kommer för mig, och det är inte bara för att polarlandskapet utgör en av dess viktigaste topos. Där återfinns såväl Mary Shelleys Frankenstein som folksagor, antropologiska amsagor om kannibalism, samtidskonsten och inte minst författaren själv under en omvälvande period.

Essäerna kastar sig ut, men återvänder hela tiden till frågor om berättande och empati, som metoder för att finna mening med tillvaron. Scheherazadegestalten ur Tusen och en natt blir, inte oväntat, en sorts urbild för berättandets förmåga att skapa förändring och rädda liv. Solnit tänker kring hur berättelser och berättande formar våra förståelser av egna och andras liv och samtidigt berättar hon fram en omslutande väv kring ett eget tillstånd av akut svaghet.

”Jag minns inte varför jag inte torkade några aprikoser”, står det i en viktig passage. Aprikoserna är frukterna från hennes mammas trädgård och de kommer till författaren som en stor, oönskad och skör börda alldeles i början av boken.

Modern har då äntligen flyttats ”till en förtjusande anläggning med seniorlägenheter”, men förflyttningen ökar hennes förvirring och situationen blir snabbt outhärdlig. Inte minst för dottern, som måste anställa ” timavlönade mörkhyade kvinnor med varierande grad av vänlighet och kompetens” för att ta hand om den sjuka.

Och under tiden brer alltså femtio kilo orange, ohållbar sötma ut sig över sovrumsgolvet. Detta förgängliga morsarv måste hanteras. Solnit tänker över det som något allegoriskt, likt en utmaning ur en saga som måste övervinnas, och hon börjar sylta, göra likör och konservera på olika sätt. Med hjälp av sagomotiv och minnen ger hon samtidigt sin bild av en svår relation till en hård mor som först i sjukdomsmörkret mjuknar något.

Det är vackert att få läsa om vad den obarmhärtiga minnesförlusten faktiskt kan ge i form av högst ofrivilliga möjligheter att bli någon annan i världen, i relation både till sig själv och sina barn. Och det är skönt att slippa läsa om sjukdomen som totalt förfall, eller löjeväckande idioti.

I berättelsen om modern kommer den här boken nära min egen kropp. Jag känner igen mig i dess berättare, även om jag lägger märke till att det verkar enklare att vara mer framgångsrik och ha mer pengar. Eller bara mindre förtvivlad och mer intellektuellt och praktiskt dådkraftig. Om jag mot förmodan inte hade låtit aprikoserna ruttna hade jag definitivt torkat dem. Eftersom de i stort sett torkar av sig själva. Man behöver bara bre ut dem på en plåt, särskilt om man, likt Solnit, bor i soliga omständigheter.

Det är ingen slump att den här bokens aprikoser förädlas på mer avancerade sätt. För det är så denna berättare behandlar erfarenheter, både de som drabbar henne personligen, och de som tillhör de andra, avlägsna och nära, och som hon tar del av och förmedlar genom konst, litteratur och vetenskap. Hennes texter går att läsa som ett slags performativa instruktioner i konsten att genom att söka och producera kunskap i form av berättelser förvandla den egna personliga skiten till ett slags meningsbärande guld.

Det är skickligt gjort, men samtidigt är det något som skaver. 

Rebecca Solnit har troligen aldrig varit hungrig. Det har inte jag heller. Det finns även en mängd andra svårigheter och förtryck som ingen av oss har varit utsatta för. Det märks. Men istället arbetar vi, i bästa fall, med empati: ”gör de drabbade personerna till oss själva, vi skriver in deras lidande i våra egna kroppar”.

Nej, inte så. För det fungerar ju inte. Inte ”skriver in deras lidande i våra egna kroppar”. Det är dumt, eftersom det är omöjligt. Så nära kan ingen gå.

Att förväxla sig själv med någon annan är både alltför enkelt och alltför våldsamt. Ett arbete med att förstå andra människor kan inte handla om att skriva in deras lidande i den egna kroppen. Det måste handla om att rikta sin uppmärksamhet mot den andra kroppen, och inte minst den andra blicken, försöka uppfatta vad den ser, hur den lider. Och göra det medan man förblir situerad i sin egen kropp och i bästa fall förmår betrakta den egna begränsade – privilegierade – erfarenheten som en sorts förlust i relation till det man vill, eller kanske knappt ens orkar vilja, betrakta, tänka över, förstå. Solnit lyckas med det i ett fall – den avlägsna och alltför nära mamman – och det är vackert, men det räcker inte.

Flera av dessa essäers berättande om empati använder språket för att på ett till synes oreflekterat sätt skriva fram ett vi och ett dom. Vi:et är essäernas utgångspunkt och blir deras adressat. Det är vitt och heterosexuellt och har pengar och ett pass som gör det möjligt att resa vartsomhelst i världen. I det ingår människor som utan att riskera särskilt mycket kan följa Solnits livsråd: ”Tacka aldrig nej till ett äventyr utan en riktigt bra anledning”.

Däremot ingår inte exempelvis ”timanställda mörkhyade kvinnor”. Solnit skriver inte heller för folk med andra erfarenheter av reproduktion än de där ”attraktionen mellan likheter och olikheter” gör att spermier möter ägg i en ”ofattbar parningsakt”. Och det känns troligare att det är ”oändligt altruistiska” och ”vackra” läkare, snarare än ”rejäla” sköterskor som texterna riktar sig till. Liksom att den vackra kirurg som nämns inte är ”mörkhyad”, eller möjligen befinner sig så högt upp i samhällets hierarkier att hennes hudfärg kan passera obemärkt.  

Så är inte fallet med ”den afroamerikanske Nichols”, en dömd mördare och våldtäktsman som i bokens sista kapitel omskrivs som någon som ”hade sin egen historia, där han var en slav som gjorde uppror mot ett orättvist system, och det låg något i den versionen, men den förklarade inte hans totala brist på empati, från den brutala våldtäkten till de fyra morden”.

Nichols, nu dömd till 54 livstidsdomar, kan betraktas som en man som förverkat all rätt att bli lyssnad till. Men det är problematiskt att reducera hans vittnesbörd om att leva i ett rasistiskt samhälle till en bisats – som det trots allt ”låg något i” – samtidigt som man använder hans brott till att skriva fram Ashley Smith, den kvinna han tog som gisslan, som en samtida, amerikansk Sheharazade. (Hennes hudfärg nämns inte i boken. Hon är vit.)

Alla böcker kan inte adressera allt och alla. Men en essäsamling tillägnad frågor om berättande och medkänsla, som kunnigt tar sig an ämnen som fördomsfulla sägner om inuiter, organhandel mellan rika och fattiga länder och leprasjukas historia måste också kunna reflektera över hur den själv berättar. Tänka över sin egen blick och position, över vilka strukturer som reproduceras i de egna språkhandlingarna. I relation till den globala kapitalismen, men också i relation till de förtryck som pågår helt nära, hela tiden. 

Livet är inte en chokladask, och världen är inte en hög med aprikoser att dränka i vaniljlag. Det sista den behöver är intellektuella självhjälpsböcker där privilegierade kan lära sig mer om hur till intet förpliktigande empati med exempelvis munkar i Burma kan vidga deras jag och berika redan rika liv.

helskärm