Was ist nordisch?

JOHN PETER NILSSON ser Nordens nya ansikte i Berlin

Sedan murens fall 1989 har allt fler nordiska konstnärer sökt sig till Berlin och nu ställer Hamburger Bahnhof och dess curator Gabriele Knapstein ut ett antal av dem som bor i Berlin eller som på ett eller annat sätt använt sig av staden.

Det har blivit en gammaldags grupputställning där konstnärerna får generöst med utrymme - och där verken och inte själva utställningen står i fokus.

Men det där nordiska ... det har ordnats så många nordiska grupputställningar runtom i världen under de senaste åren att konstnärerna börjar tröttna på att bli stämplade som del av det "nordiska miraklet".

Och visst börjar det bli lite tjatigt.

Norskan A K Dolvens mediterar över begreppet tid i två videor: en från Nordnorge och en från Berlin. Inget uttalat "nordiskt" ... men båda verken har ett stämningsläge som associerar till en ödslig naturs stillhet, som i norra Europa.

Svensken Henrik Håkanssons May 12 har med fjorton små flatscreen-monitorer fastsatta i en skog av vertikala metallrör gjort en rekonstruktion av naturen, en diskussion kring vår relation till vad som är naturligt eller fiktivt. I monitorerna sjunger näktergalar filmade av Håkansson själv. Men "nordiskt"? I princip skulle de här näktergalarna kunna sjunga var som helst i världen.

Ändå har många nordiska konstnärskap en mental temperatur som är annorlunda än konstnärer från Västafrika eller till och med i Storbritannien. Det "brittiska undret" i början av 1990-talet bestod till stor del av popinfluerade skandaler, ett slags underdog-perspektiv gentemot det brittiska klassamhället. Sådant finns inte hos de nordiska konstnärerna, möjligen med undantag för svensken Lars Nilsson. Hans 23 minuter långa video In Orgia är en "tableux vivant" med en ormgrop, ett slagsmål, en fotbollsmatch och cirka 75 personer som passerar framför kameran. Det handlar om att kontrollera känslor och begär, mellan grupperna i videon och mellan verket och betraktarna. Här finns en viss chockverkan i verkets realistiska samlagsscener, men videon refererar snarare till konsthistorien än till porrfilmer.

Mer explicit undertryckta känslor hittar vi som vanligt i finskan Eija-Liisa Ahtilas video The House liksom i Annika von Hausswolffs fotografier. En liknande stämning finns i norrmannen Knut Henrik Henriksens blonda brädvägg i entréhallen. Den skapar en förtätning av rummet, och ett slags hembygdstrauma smyger sig på i den gamla järnvägsstationen, här känns de gamla kopplingarna mellan Tyskland och Norden (Hamburger Bahnhof var en gång stationen för de norrgående tågen).

Två verk sammanfattar spännvidden i nordiska konsten just nu.

Den finska duon Tommi Grönlund och Petteri Nisunens ljudverk Music Box Installation från i år hörs i ett absolut kolsvart rum. Mörkrädd går jag in i rummet. Svagt hörs ett välbekant musikstycke, framfört med barnslig tafatthet - Internationalen!

I ett annat rum visas svenskan Annika Erikssons The Session från i fjol. Osannolikt har hon kopplat ihop brasilianska gatumusikers röster och tamburiner med två brasilianska dj:s - och en hysteriskt smittande glädje formligen öser fram, trots att texterna ibland handlar om misär och våld.

Norden håller på att få ett nytt ansikte, bortom melankoli och naturupplevelser.

Konst

John Peter Nilsson