En kärleksförklaring till strävsamma arbetare

Men ”Fokus på BG Broström” frigör inte konstnärskapet

Publicerad 2024-01-21

Bengt-Göran Broströms ”Aseaströmmen” vid Stora Torget i Västerås. Fram till 26 maj visas en stor retrospektiv med Broströms konst på Västerås konstmuseum.

Få ses som profet i sin hemstad. Andra blir aldrig mer än så. Att tänka sig en konstnär med starkare band till en specifik stad än Bengt-Göran Broströms (1956–2004) till Västerås är svårt. Hans på samma gång grandiosa och graciösa bronsskulptur ”Aseaströmmen”, prominent placerad på gränsen mellan Stora torget och Bondtorget, utgör med sina cyklande arbetare själva sinnebilden för stadens industriella arv och identitet

Motiv, stämning och tematik går igen i Broströms omfattande måleri. Många är tanterna och farbröderna som står böjda över matkassar eller hukar sig i vinden på väg mellan stadens stora verkstadsbyggnader i tegel. Här finns varken högljudd kamp eller idealiserad skötsamhet; i stället stillsam rörelse, vemod och strävsamhet. Var och en av människorna som träder fram ur målningarna hade kunnat vara min farmor eller farfar.


Jag är inte ensam västeråsare att med igenkänning bära BG Broströms konst ömt i bröstet. På så sätt är det begripligt att Västerås konstmuseum betonar den lokala förankringen i utställningen ”Fokus på BG Broström”. Visst fångade han ”vardagens västeråsare”, men att vikten så ensidigt läggs vid denna dimension begränsar både den djupare och kontextuella betydelsen av Broströms konstnärskap.

Det är ett försuttet tillfälle att museet inte utförligt uppmärksammar utställningsbesökarna på penselföringens noggranna livfullhet, användandet av äggtemperaolja eller hantverksskickligheten med vilken han stämde och täljde fram sina skulpturer ur bångstyrig furu. Det hade också varit påkallat att försöka placera Broström i ett sammanhang. Många av hans porträtt ter sig exempelvis som ödmjukt nedtonade varianter av Albert Amelins stiliserade arbetare.


Bristen på vidgande perspektiv riskerar att göra Broström till en rent lokal angelägenhet, i stället för att självklart presentera honom som en konstnär i egen rätt. Att utställningen inte bara inkluderar hans realistiska och mest uppskattade verk, utan också en serie av senare skulpturer i kubistisk och absurdistisk anda, sörjer för viss öppenhet. Samtidigt är det talande att Broströms kanske starkaste skulptur – den brutalt lågmälda ”Kolsvart” (1991) som visar en man med uppgiven hållning och rep i händerna – saknas trots att den finns i museets samlingar.

”Fokus på BG Broström” är en kärleksförklaring som fjättrar snarare än frigör, men för den som förmår ta ett steg tillbaka och se med uppmärksamhet också en underbar möjlighet att (åter)upptäcka konsten och göra den till sin.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln