Konstfestivalen är en kraftfull manifestation
Bredden blir en styrka i ”The threshold is a prism”
Publicerad 2023-10-29
En stor, glänsande, båtliknande plattform vars yta påminner om vågor. Metalliskt glänsande vågor, skapade av tusentals häftklamrar. Sasha Hubers verk ”The sea of the lost” sätter tonen för ”The threshold is a prism”, Southnords konstfestival på Kulturhuset.
Det båtlika kan lätt associeras till slavskeppen, till flyktingbåtarna över Medelhavet. Hur människor från den afrikanska kontinenten behandlats som varor eller längre fram i historien sett sig tvingade att söka ett annat liv. Verkets både mjuka, hårda och kyliga yta förmedlar sorg genom skönhet. Det går också att föreställa sig det tålmodiga, och våldsamma, arbetet att sakta sakta sätta alla klamrar på plats.
”The sea of the lost” ackompanjeras av tre porträtt, tillkomna i samma teknik, som skildrar afrikanskfödda ”pionjärer” (”The firsts”) i Norden, från olika epoker.
Southnord som står bakom utställningen, genom gästcuratorn och grundaren Marcia Harvey Isaksson, är en konstnärsdriven plattform för nordiska samtidskonstnärer från den afrikanska diasporan, en hub för samarbeten över landgränser som också stundom arrangerar utställningar i den egna lokalen. ”The threshold is a prism” är tänkt som en konstfestival, ett besök på Kulturhuset som kan generera synlighet och nya samarbeten. Med tjugo deltagande konstnärer är den en kraftfull manifestation.
Utställningen hålls samman av konstnärernas bakgrund och erfarenheter men inte av deras tematik eller teknik. Det betyder att den sträcker sig från klamrar till textilkonst, metall, måleri, foto, film, performance. Från sökandet efter glömda ritualer till aktivistisk protest, till skildringar av möten med ett på många sätt kallt Norden.
Khalid Shatta skildrar i en serie målningar sin upplevelse av den utbredda psykiska ohälsan i Oslo, Dina El Kaisy Friemuth bearbetar det egyptiska arvet i Berlins Neues Museum, Santiago Mostyn söker sig tillbaka till platser han bebott med fotografier hängande på en vägg vars färg ständigt förändras. Allra längst in i utställningshallen formar Ami Weickaane en protest mot uppfattningen om den ständigt starka afrikanska kvinnan.
Titelns tröskel, som är ett prisma, betecknar diasporans erfarenheter, de dubbla eller rentav trippla identiteterna ger en blick på tillvaron som blir mångsidig, kanske splittrad, gränsöverskridande. Sökande, snarare än fastslående. Grupputställningar som denna riskerar ofta att bli en ytlig provkarta, ett virrvarr av så många uttryck och intryck att det som fäster tyvärr blir det mest spektakulära. Men här lyckas man undvika den fällan. Jag tänker att det beror på att det är en stabil plattform bakom det hela, att bredden då blir en styrka i stället för en brist.
När Ina Nians ljudverk ”Black noise”, en monolog manipulerad från hörbara ord till basmuller, lägger en ljudmatta i rummet behöver den delvis en förklaring – upplevelsen av livet i Malmö som svart kvinna, rasismen och osynliggörandet – men samtidigt inte. Mullret mystifierar, ger en tyngd i rummet. En balans. ”The threshold is a prism” är välcurerad, elegant och med en spännvidd som inte helt går att göra rättvisa.
