När Paci fixade el

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-04-29

JOHN PETER NILSSON ser ett projekt med problem

När Së bashku-Juntos-Tillsammans visades på Tiranabiennalen i Albanien förra året reagerade albanen Adrian Paci på att det var bara de svenska konstnärerna (och curatorerna) som fick sina kostnader täckta genom bidrag. Då Tirana lider av elbrist ordnade han generatorer till utställningsplatsen - betalda av den svenska budgeten och endast för de svenska konstnärerna. Efter en del diskussioner bestämde han sig för att elen skulle gälla alla. Och Sverige fick betala.

När utställningen nu visas på Uppsala konstmuseum (och ska gå vidare till Havanna nästa år) presenteras Pacis aktion med ett litet fotografi. Men handlingen finns kvar som en tanke på skillnaderna i konstnärsvillkor mellan välfärdssamhällen som till exempel Sverige och fattigdomen i Albanien. Och hur ska Albanien integreras med Europa. Genom kulturen? Men i så fall måste landets sociala och ekonomiska infrastruktur först byggas upp, verkar Paci mena.

Paci återknyter till situationismen - precis som svenskan Elin Wikström Retailiator gör. Tre personer kollapsar i en offentlig situation där de ska fatta ett beslut. Videon visar medmänniskornas reaktioner. Men det framgår inte om det är riktiga eller iscensatta situationer och Wikströms aktion blir en akademisk stilövning från Guy Debords manifest på 1960-talet - till skillnad mot Pacis, som sätter praktiken framför teorin.

De svenska inslagen känns lite tama på utställningen. Passionslösa. Det gäller dock inte Ylva Oglands porträtt av två vänner till hennes pappa samt ett stilleben inspirerad av Caravaggio. Efter en stund ser man att de två ser ut att vara i en annan värld och att stillebenet består av narkotikatillbehör.

Oglands pappa kom från ett övre medelklasshem men hamnade i ett heroinmissbruk. De tre målningarna är ingen skräckpropaganda utan snarare ett sätt att förstå pappan. Men också ett sätt att förstå varför välfärdssamhällets gemenskap ofta blundar eller utesluter dem som inte passar in.

Det gäller också albanen Sislej Xhafas video som är en parafras på fontänscenen i filmen La Dolce Vita. I stället för Anita Ekberg handlar det om två skinheads i Fontana di Trevi. Får skinheads lov att visa ömsinthet?

Att göra någonting tillsammans, gärna genreöverskridande, har blivit något av ett mantra i det yngre konstlivet i dag. Som helhet framstår dock Tillsammans som en förvånansvärt institutionell utställning. Att ha fyra curatorer till tretton konstnärer från tre länder kanske har inneburit alldeles för många kompromisser.

Konst

John Peter Nilsson

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.