Hola! Europa

Fredrik Svensk rapporterar från en kontinental konstfest i Spanien

När det tidstypiskt nomadiska utställningsprojektet Manifesta drog i gång i Rotterdam 1996, var syftet att skapa en europeisk plattform för samtidskonst.

Sedan dess har städer över Europa försökt locka till sig arrangemanget. Liksom Documenta efter andra världskriget och avkoloniseringen, så har utställningen fungerat som ett slags konstpolitisk NGO som försökt rehabilitera det ”Europeiska”.

För den illvillige skulle Manifesta därför kunna ses som ett indirekt stöd för ett ”Fort Europa” med sin statssanktionerade etnotism. Men metoden att ständigt ifrågasätta Europas inre gränser, och såklart dess yttre, pekar på motsatsen. Manifesta bekräftar samtidigt tanken att det är just i upptagenheten vid den egna identitetens omöjlighet som den europeiska identiteten består.

Att Manifesta 8 i år är förlagd till Murcia och Cartagena – ”i dialog med Nordafrika” – känns därför helt följdriktigt.

Nytt för i år är att Manifesta delas mellan tre curatorkollektiv (bestående av en kvinna och åtta män): Alexandria Contemporary Arts Forum (ACAF), Chamber of Public Secrets (CPS) och tranzit.org. Trots så många mellanchefer är resultatet relativt likriktat. I nedlagda kaserner, posthus och fängelsehålor presenteras framför allt konst som undersöker de historiska och mediala förutsättningarna för vår upplevelse av världen. Få verk är gjorda av konstnärer med kopplingar till Nordafrika, och ytterst få tycks göra anspråk på nya utmanande metoder. Tonen är i allmänhet nedtonad, seriös.

Sämst blir detta i den mediekritiska exempelutställningen The rest is history sammansatt av CPS. Postbrechtiansk journalistkonst i ödslig fängelsemiljö i all ära, men här saknas grundläggande publikförtroende.

Att man som grädde på moset låtit The Arts Assembly arrangera aggressiva utvärderingssessioner av konstnärernas intentioner och kvaliteter, känns förbryllande platt. Modellen tycks hämtad från någon självgod konsult, men vad är det frågan om? Vill man medvetet skapa en jävligare framtid för konsten, eller vill man iscensätta ett skräckexempel på hur det kan gå i utvärderingsfetischismens tidsålder? Sällan har Michel Houellebecqs fras ”Livet är smärtsamt och fyllt av besvikelser”, känts så aktuell på en utställning. Några videoessäer ger dock ett mindre nervöst intryck. María Ruidos The inner memory behandlar den offentliga bilden av spansk arbetskraftsinvandring i Tyskland genom ett personligt minne. Stefanos Tsivopoulos presenterar en Chris Marker-inspirerad bearbetning av Murcias geologiska och sociologiska historia av gruvindustrier. Båda lyckas de politisera Europas historia på nytt!

ACAF bjuder på större estetisk variation. Flera verk uppmärksammar hur näringslivets och konstens språk i dag överlappar varandra. Utgångspunkten tycks vara att den typen av avmystifieringspraktik som dominerar CPS utställning, i dag i själva verket är en integrerad del av den kreativa kunskapskapitalismen.

Med den utgångspunkten lyckas man faktiskt sätta samman Common Cultures film The New El Dorado in Murcia – en ironisk slapstickuppgörelse med den spanska turistindustrin – med projektet Backbench – en iscensatt diskussion om konstens villkor i en arkitektonisk form hämtad från House of Commons – och Sherif El Azmas både romantiska och kritiska Rice City – en lektion i svartvitt filmiskt bildberättande i kolonial miljö. I kombo med Lene Bergs Shaving the Baroness: After Man Ray, Marcel Duchamp and Baroness Elsa von Freytag-Loringhoven, 1921 skapas verkligen en märkvärdig utställningskomposition. Berg har återskapat en på samma gång olustig och vacker film där en okänd baronessa låter en yngling raka av hennes könshår.

Tranzit.org bidrar också med en genomarbetad utställning. Loulou Cherinet fångar med lågmäld filmpoesi de faktiska förutsättningarna för utställningen och berättar samtidigt något närmast allmängiltigt om längtan och flykt. Här uppstår en kontemplativ stämning som återkommer i hela utställningsdelen. Dokufiktioner av bland andra Tris Vonna-Michell och The Otolith Group dominerar, tillsammans med Kajsa Dahlbergs No unease can be noticed. Dahlberg låter betraktaren studera Jerusalems politiska historia genom 500 vykort som skickats därifrån till Sverige under det senaste seklet.

Mest upprymd och utmanad blir jag av Bouchra Ouizguens makalösa koreografiverk Madame Plasa. Fyra både voluminösa och graciösa marockanskor lyckas inte bara gestalta något väsentligt om kroppens möjligheter, utan också, så fort blicken fått ro, bryta upp min föreställning om vad verket handlar om.

Till sist måste också nämnas Stephan Dillemuths skoningslösa uppgörelse med nyliberaliseringen av det europeiska universitetet i allmänhet och konstutbildningen i synnerhet. Det som till en början framstår som ett plakatplatt anslag, utvecklar sig till en sofistikerad gestaltning av komplexiteten i Europas upplysningsarv.

Här förvandlas Manifestas medfödda eurocentrism till progressiva europastudier.

Fredrik Svensk