Skisser som lovar mer
Staffan Bengtsson om återinvigningen av en skånsk konstpärla av världsklass
Publicerad 2017-02-04
På 60- och 70-talen erbjöd Lund konstupplevelser av världsklass. En alert kommunal konsthall, ett levande arkiv för dekorativ konst och inte minst Anders Tornbergs legendariska konstgalleri borgade för svenska och internationella utställningar som inte låg Moderna museet i Stockholm efter.
Dessutom fanns i Lund en hel kader framgångsrika konstnärer och arkitekter som tillsammans skapade en pigg intellektuell och estetisk offentlighet i Skåne.
Det var då det.
Sedan gick det snabbt utför.
Vad hände? Hur kunde hela det fantastiska kulturella kapital som byggts upp i Lund under ett företagsamt 1900-tal plötsligt bara vara som bortblåst?
Vi var många som avhandlade detta när Skissernas museum, det som alltså tidigare kallades Arkiv för dekorativ konst, förra helgen nyöppnade i delvis ny arkitektur invigd av självaste kungaparet. Kan Skissernas vända trenden?
Med sin unika samling av utkast och modeller av konst för det offentliga rummet, det handlar om 30 000 objekt totalt, sitter museet på en guldgruva också med internationella mått mätt. Henri Matisse, Henry Moore, Fernand Léger, Sonia Delaunay, Diego Rivera – nu lyser de alla med frisk energi i det uppfräschade och tillbyggda museet.
Först salen med svenska konstnärer. Det mesta är sig likt, mycket 50- och 60-tal, godbitar av John Wipp, Jörgen Fogelqvist, Siri Derkert. Men också spännande offentliga konstprojekt från 30-talet då arkivmuseet grundades av professor Ragnar Josephson, påhejad och inspirerad av konstnären George Pauli som tillhörde pionjärerna bland svenska konstnärer i dåtidens offentliga konstrum.
Josephsons intresse för konstens tillblivelseprocesser parade sig lyckosamt med Paulis engagemang för det som då kallades monumentalmåleri. Efter bara några år hade man byggt upp en imponerande mängd ateljégods.
Från början var arkivet faktiskt inte avsett att användas av andra än forskare vid universitetets konstinstitution, men snart vidgades uppdraget och konstsamlingen öppnades för allmänheten.
Den nya hängningen i svensksalen innehåller en mängd bidrag från samtida konstnärer som Linn Fernström, Clay Ketter, Mattias von Arkel och Carolina Falkholt, som väckte sådant rabalder med sin enorma vaginamålning i Nyköping för ett par år sedan. Men vart tog 1980- och 1990-talen vägen? Det som nu hänger på samtidsväggen ger ett lite ängsligt intryck i sitt försök att flirta med en yngre publik.
Andra salen är som en bländande internationell storflygplats, där Sonia Delaunays tre jättemålningar, nytvättade och nyramade, tar täten. Att museichef Patrick Ansellem bibehållit museets gamla täta och lite vilda hängningar gillar jag skarpt.
Det svänger spänstigt här inne i före detta gympasalen. Bara avdelningen med Fernand Légers verk i skiftande tekniker kunde ha fyllt en egen sal. Detta är storslaget och rikt. Publiken får i sig mer färgstarkt kreativt tänkande än på något annat jämförbart svensk konstmuseum.
Museets mexikanska avdelning bygger på de verk av Diego Rivera som förre chefen Gunnar Bråhammar så framsynt köpte in när han tre gånger reste runt i Mexiko på 1960-talet.
Lund har en egen konstmecenat som håller många fattiga kulturprojekt under armarna, Birgit Rausing. Med väskan full av Tetra pak-miljoner tillhör hon de pålitligaste donatorerna och med all rätt har hon, själv konstvetare, fått en egen sal uppkallad till sin ära. Där visar just nu amerikanska gatukonstnären Swoon, alias Caledonia Curry, ett platsspecifikt verk som berättar om ett syriskt kvinnoöde i Malmö. Swoons penslar fyller väggar lite överallt i museet.
Tillsammans med Lundakonstnären Charlotte von Poehl och Andreas Eriksson står hon för de tillfälliga utställningar som museet matchar den permanenta samlingen med. Erikssons redan omtalade jättemålning för Karolinska sjukhuset växer fram i filmad redovisning och han är en konstnärssjäl i Per Kirkebys anda. Som öppningsnummer känns von Poehls glesa minimalism i lättaste laget.
Ska Skissernas lyckas locka publik behövs starkare kort om inte de gamla verken helt ska ta över föreställningen och nostalgisera museet.
Arkitekturen då? Inte i paritet med Hans Westmans älskade betongbygge från 1958 och inte lika lyhört som Johan Celsings tillbyggnad från 2005. Elding Oscarsons rostiga corténstål med fönster i skiftande format, som tavlor på en utställning, är mer visuellt än funktionellt. Däremot är stämningen avspänd och ljus inne på restaurangen som säkert kommer att fylla sin plats i en stad som ofta slarvar med måltidskonsten.
Skissernas museum har en rik historia att ta spjärn mot. Det är redan nu svårt att värja sig även om mycket återstår om Lunds haltande kulturella självförtroende ska hitta tillbaka till sin guldålder.
