Min skam bleknar när jag ser verket om Gaza

Forensic Architecture gestaltar det vi redan vet – ändå ändrar det allt

Fredrik Svensk

helskärm

Vi har knappast sett slutet på Israel-Palestinakonfliktens påverkan på konstvärlden. Över 32 000 dödade palestinier sedan Hamas avskyvärda attack den 7 oktober hindrar inte att Italiens kulturminister Gennaro Sangiuliano motiverar Israels medverkan på Venedigbiennalen med att konsten har förmågan att bygga broar mellan människor och nationer.

Och så vitt denna konstsyn är en del av den västerländska civilisation som Israels president Isaac Herzog säger sig rädda med sin krigföring så finns ju här en samsyn om vad som står på spel både i kriget och på Venedigbiennalen. Ockupationen, folkfördrivningen och svälten, tillsammans med en krigföring anklagad för folkmord, framställs som ett försvar för konsten och brobyggande utställningar som Venedigbiennalen. Ja, till och med för min trygga zon som civiliserad konstkritiker.

Till saken hör att Palestina inte har en nationell paviljong i Venedig. Någon palestinsk suveränitet erkänns inte i Rom. 2002 försökte curatorn Francesco Bonami få till stånd en palestinsk paviljong, men anklagades för antisemitism i den italienska pressen, och fick reducera idén till en installation av Sandi Hilal och Alessandro Petti. Sedan dess har Palestina representerats i programmet som så kallade ”collateral events”.  

Till årets biennal som öppnar 20 april kommer Artists and Allies of Hebron delta med en serie fotografier av Adam Broomberg och Rafael Gonzalez föreställande palestinska olivträd. Motivet syftar på att 800 000 träd har förstörts under den israeliska ockupationen sedan 1967, och Broomberg har redan anklagats för antisemitism i sin hemstad Berlin. Med tanke på att Broomberg följer Ruth Patir (konstnären i israeliska paviljongen) på Instagram, så utesluter jag inte att broar redan är byggda. På ett individuellt plan så är ju allt möjligt, men den närmast gudomliga kraft som kulturminister Sangiuliano ger konstens brobyggande funktion fungerar sannolikt något sämre mellan folkgrupper med radikalt olika förutsättningar.

Efter Hamas attack uttalade sig Ruth Patir om hur hennes oerhörda sorg förvärrats av en djup oro över den eskalerande humanitära krisen i Gaza, men att det måste finnas ett utrymme för konst, för fritt skapande mitt i allt som händer eftersom det inger hopp: ”Det är också just de humanistiska värdena som vi kämpar för, annars kan vi lika gärna hävda att extremisterna har vunnit.” Och visst är det lätt att känna för Patirs solidaritet mitt i sorgen. Men med tanke på utvecklingen i Gaza så har jag svårt att föreställa mig hur hon tänker och känner i dag för relationen mellan extremism och humanistisk konst.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att 22 000 konstarbetares krav på bojkott av den israeliska paviljongen i solidaritet med Palestina också kan ses som ett uttryck för samma västerländska humanism. För hur ska man annars förklara begäret att påverka och få erkännande ifrån en konstinstitution som Venedigbiennalen och en stat som Italien? Vi som tycker att det vore rimligt om Israel inte deltar i årets Venedigbiennal och Italiens kulturminister delar alltså en skam för en och samma civilisation. Sangiuliano skäms inför kravet på bojkott, och vi skäms för ytterligare ett katastrofalt exempel på konstinstitutionens långa tradition att motivera kolonialism, förtryck och radikal ojämlikhet.

Som konstkritiker har jag ofta frågat mig om inte denna skam är en förutsättning för hela min verksamhet. Det egna obehaget inför en konstutställning som försöker lösa sociala problem eller avslöja den egentliga ondskans hemvist lämnar mig ofta beklämd. Men hur jag än formulerar mig så känns det lätt som om jag bekräftar den makt jag allt annat än högaktar.

Men ibland så dyker det upp ett verk i rätt tajming som med klassisk realism avslöjar hyckleriet på ett sätt som förvandlar skammen till just ett hopp om att västerländska stater faktiskt kan ta sitt civilisatoriska konstförnuft till fånga. Den här gången kommer det från Forensic Architecture, senast aktuella i Sverige med separatutställningar på Röhsska museet och på Tensta konsthall. Arbetet heter ”Humanitarian Violence in Gaza” och presenteras som en rapport och en interaktiv videoessä på deras hemsida. 

Sedan 7 oktober har de tittat närmare på hur israelisk militär genomfört humanitära massförflyttningar av civila palestinier till så kallade ”säkra zoner” i Gaza. Verket visar sakligt hur den israeliska militären upprepade gånger missbrukat evakueringsorder om humanitära åtgärder, ”säkra vägar” och ”säkra zoner” och inte följt de lagar som styr deras tillämpning i krigstid. För att gestalta detta har de skapat en interaktiv plattform som tillsammans med rapporten kartlägger dessa former av ”humanitärt våld”.

Till saken hör att Israels företrädare angivit just sin användning av ”humanitära åtgärder” för att försvara sig mot anklagelsen om folkmord i Haag. Verket avslöjar hur dessa humanitära åtgärder i själva verket stöder Israels krigföring genom att tvinga civila från ett obeboeligt område till ett annat där de ständigt utsätts för nya attacker.

Trots att FN redan konstaterat att det inte finns några säkra zoner i Gaza, så gestaltas detta på ett sätt av Forensic Architecture som i alla fall får min skam över det västerländska konstbegreppet att tillfälligt blekna. För mig står det klart, säkra zoner kräver fred, och då funkar knappast ockupation och andra hemskheter. Och det gäller väl för konstens brobyggande funktion också, eller?