Ytligt om djupingar
Publicerad 2012-11-14
Moderna i Malmö bjuder på spekulativ utställning om surrealister
Utställningen Supersurrealism har curerats av den nye chefen på Moderna museet i Malmö, John Peter Nilsson, vilket gör att den kan tolkas som en manifestation av vilken väg museet kommer att ta framöver.
Utgångspunkten är museets egna samlingar av surrealistisk konst från 1920–1940. Ett mindre, men fint urval som presenteras snyggt och relativt kontextlöst på övervåningen. Här blandas Magritte och Man Ray med Thea Ekström och Halmstadgruppen, medan en sparsmakad ljudguide säger några ord om Breton och surrealismens ursprung. Och man önskar att hela samlingen kunde visas permanent, gärna tillsammans med den litteratur som nu uteslutits. Men i brist på den möjligheten är det bra att hela samlingen i alla fall visas tillfälligt.
I enlighet med frontfiguren Breton har Nilsson letat upp konst som överstiger surrealismen som konsthistorisk epok. ”Öppna ögonen, 450 år av resor i det undermedvetna” – med de orden marknadsförs utställningen. 450 år fram till i dag – en intressant historisk sekvens, inte minst eftersom den sammanfaller med vad som brukar kallas den koloniala modernitetens genombrott. Men den som väntar sig en presentation av detta utvidgade surrealistbegrepps politiska och ekonomiska sammanhang och civilisationskritiska begär har inte mycket att hämta här.
Inte ens när det gäller det formativa 1920-talet, då surrealismen som rörelse grundades, berättas särskilt mycket om dess politiska radikalitet, och omfattande kopplingar till Freud, Marx och kolonialismens optik. Varför är inte ens manifestet med? Kanske just för att betona det historiskt gränsöverskridande i ett fantasifullt bildspråk, som i lite löst talspråk i dag förknippas med något surrealistiskt, som en uppmaning till publiken att se bortom syften, innehåll och materialitet till förmån för form.
Visst blir det lite spekulativt roligt med Arcimboldo och Piranesi som försurrealister, men det kastar märkligt nog inget nytt ljus på vare sig 1920-talet eller den samtida konst som lånar ett mer eller mindre surrealistiskt formspråk till andra syften. Samtidssektionen presenteras också i ett relativt hårt ljus mot skrikigt rosa väggar. Det intresse för det dolda och omedvetna (eller undermedvetna som man av okänd anledning trilskas med att kalla det i utställningen) blir liksom upplyst, närmast avdramatiserat tomt. Kanske är det därför minnet av Line Skywalker Karlströms performance – ett svart rep som hänger från väggen, väcker sådan lust. Äntligen ett spel med det frånvarande!
Det bör understrykas att jag uppskattar det spekulativa försöket att ta sig an frågan om surrealismen i dag, och jag har heller inget emot att ignorera oviljan att bilda publiken om surrealismens historia. Utställningen skapar en spänning, som tidigare saknats i huset, även om just detta försök också lämnar en pragmatisk bismak. Jag hoppas innerligt att det är fel att reducera utställningen till ett tidspressat och hastigt svar på eventuella krav att populärt vitalisera Modernas samling i sin Malmöfilial.
I entrén möter man en film av och med Marshall McLuhan. Intressant, tänker jag, äntligen en medieteoretisk genomlysning av surrealismens projekt. Men även detta visar sig bara vara en av många ytliga kommentarer till tematiken, snarare än ett försök att verkligen pröva en tanke. Eller kanske är det så att utställningen faktiskt är en konsekvens av Nilssons curatoriska tanke, att ”fantasier och känslor i dag kidnappats och exploaterats av den digitala tidsåldern”, när det tidigare varit en tillflyktsort från totalitära system. Det som finns kvar av McLuhan när jag lämnar utställningen är att han dock fick rätt. Moderna museet som medium, är utställningens budskap.
Men varför då inte ta ansvar för detta mediums makt, och passa på att inkludera yngre konstnärer och därmed visa ett Moderna intressantare för den nya generationen? Utställningen It starts with a Melody then comes the crockroaches, som nyligen visades på WIP:KONSTHALL i Stockholm och på Hey its enrico pallazzo i Göteborg kryllade av konstnärer som lätt gjort detta till en mer utmanande historia och satt Nilssons tes om kapade känslor på spel. Var är exempelvis Duda Bebek, Max Ronnersjö, Ingvild Hovland Kaldal, Jim Thorell, Alfred Boman? Lite mer budget till Modernas researchkassa, tack!
För den som redan är intresserad av surrealism är utställningen ytlig. För den som inte är det är den också ytlig. Man lär sig helt enkelt inte speciellt mycket. Att avantgardistiska rörelser avradikaliseras och förytligas efter andra världskriget, när själva uttrycken snarare än de politiska drivkrafterna bakom migrerar till näringslivets pr-strategier är en vanlig uppfattning. På sätt och vis blir det mest den gamla historien utställningen repeterar.
