Spelar roll

Fredrik Svensk

Fredrik Svensk tar sig en titt på Sveriges mest hajpade konstnär – Miriam Bäckström

Lunds konsthall visar just nu en retrospektiv presentation av Miriam Bäckströms arbeten. Här möts man av fotografiska studier av det sociala livets scenografier från 1990-talet och av verk från 2000-talet – då Bäckström börjar arbeta med film som behandlar mänskliga relationer inom konsten och teatrala aspekter av verkliga relationer. Allt laddat med frågor om maktspel, attraktion och identifikation.

Filmer som Rebecka, Kira Carpelan, Who am I? visas inte i några påkostade bioinstallationer, utan på ett anspråkslöst sätt, sida vid sida med de fotografiska verken. En jämlikhetens presentationsprincip tycks ha styrt det curatoriska arbetet. Förutom på en enda punkt, som faktiskt skapar en helt ny horisont för det som vanligen brukar förankras i 1900-talets identitetsundersökande praktiker.

Det handlar om utställningens titelverk – Motsatsen till mig är jag – en jättelik gobeläng (2,90 x 10 meter) längst in i utställningen. Utgångspunkt är Gilles av barockmålaren Jean-Antoine Watteau (1684–1721), föreställande en Pierrot-karaktär från ett commedia dell’arte-sällskap. Om ni minns målningen, så vet ni att Pierrot avbildas ensam, avskuren från sitt sammanhang. Porträttet skapar både en kritisk distans till människan som enskild individ och visar fram individen som karaktär i ett förutbestämt drama. Målningen kännetecknas av ett tillbakablickande mycket sinnligt drag, ett sug efter en hövisk medeltida värld, mot vilken den moderna människan skapar sig själv.

I Bäckströms variant ligger Börje Ahlstedt som Pierrot ensam i en soffa. Proportionerna är märkliga, blicken riktad rakt mot publiken. Vid sidan av soffan står en dator, som om Ahlstedt först och främst är avskuren från den, och dess nätverk, snarare än från en teaterensemble. Precis som i Watteaus målning är det som om flera olika tider och epoker exponeras samtidigt.

Genom Bäckströms verk framträder barockmålaren Watteau som en uppfinnare av den moderna individualiteten. Både som personligt problem och som ett korrelat för makten.

Faktum är att gobelängen ställer oss inför frågan om människan. Hur vi ska förstå hennes relation till bilder, hennes fysiska och känslomässiga förankring i en digitaliserad kapitalism, utan tydliga brott mellan gamla och nya medier, eller mellan samhället som teater och teatern som samhälle. Förlagan är ju inte bara Watteau, utan också ett digitalt fotografi som ”remedierats” och materialiserat sig i ett monumentalt och maskinellt framtaget tygstycke.

Att Bäckström framhåller komedin som idémässig scenografi – snarare än tragedin, vilket vore det förväntade – gör också hennes äldre verk spännande på nytt. Finns här någon sorts försoning?

Kraften i gobelängen tydliggör hur mycket hennes tidigare verk handlar om den fotografiska och filmiska bildens reflekterande funktion. Det märkvärdiga med titelverket är just hur det fysiskt tar en helt annan plats i rummet än alla de övriga. I sammanhanget får det något amöbaaktigt över sig, vilket helt saknats i Bäckströms tidigare arbeten.

Det kanske låter långsökt, men för mig är det just denna fysiska kvalitet som utmanar dagens krav på att inte bara designa sin individualitet, utan också ha flera olika identiteter och varumärken i gång samtidigt.

Denna enorma väv framkallar helt enkelt ett motstånd mot den månghövdade och flexibla identiteten, som visserligen befriat oss

från kravet att hitta oss själva, men också gjort oss sårbara för nya former av maktutövning.

Att den dessutom kopplar upp sig på Watteau och en tid före upplysningen, skapar en utmanande kontinuitet mellan vår tid och tiden före den franska revolutionen och Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter. Det tål att tänkas vidare på.