Mmm…öjligheternas park

Ulrika Stahre

Ulrika Stahre i chokladfabriken

Marabouparken byggdes som en rekreationspark för arbetarna i chokladfabriken – men också för Sundbybergs alla medborgare som inte jobbade just där. En funkispark med stora öppna ytor, plaskdamm, buskar. En idyll att sträcka ut sig i på rasten. Byggd med lika delar omsorg, samförståndsanda och disciplin delar denna företagspark ideologi med kolonistugor och egnahem. En lycklig arbetare är en bättre och friskare arbetare, och en åtminstone halvnöjd arbetare gör inte revolution.

Skulpturparken är en folkhemsdröm med verk av både Bror Hjorth och Ivar Johnsson, och nu, när parken tillhör Sundbybergs stad, har den med sin nya nedsänkta konsthall blivit närmast en sorts Sundbybergs Louisiana. Om man bortser från dess historia alltså – inte minst anknytningen till det koloniala, med kakaohanteringen – men det är samtidigt historien som gör parken oerhört mycket intressantare än ett privat projekt.

I väntan på den färdiga konsthallen drevs under flera år Marabouparken Annex. Där skapades en hel del riktigt bra utställningar och när Parkliv, curerad av Bettina Pehrsson och Helena Selder, inviger den nya konsthallen visas som väntat flera intressanta verk.

Att odlandet adlar människan är en tanke som artikuleras, tydligast i Ingo Vetter och Annette Weissers film I’m farming humanity, och delvis i Margaret Mortons fotografier av fantasifulla urbana bakgårdar i USA. En do it yourself-kultur som är fascinerande och i stark kontrast till den stramt uppstyrda park vi har utanför eller snarare ovanför oss. Matts Leiderstam har skapat ett diskret periskop med vars hjälp besökaren får ett (kanske väl tydligt) samband mellan park och konsthall, rekreation och konst, tuktad natur och konst.

För det är den kontrollerade naturen som är i fokus i utställningen Parkliv. Ett ämne som är lika gammalt som konsten själv, om man tänker sig grottmålningar eller berättelsen om den grekiske konstnären Zeuxis realistiska druvor som en sorts konstens urscener. Ett annat steg in i naturen och parken går Dave Allen som låter kanariefåglar härma Olivier Messiaens Catalogue d’Oiseaux – ett musikstycke som inspirerats av fågelsång. Även om det är svårt att uppfatta verket är rundgångsidén mycket intressant och i opposition mot tanken på naturen som en utvald plats för mänskligt självförverkligande och lycka.

Parallellen mellan park och konst – som en både fysisk och psykisk plats för återhämtning, självkännedom, insikt – är nedbäddad i utställningsidén men ingen tycks ha arbetat vidare till nästa nivå, nämligen hur vi ska förhålla till en konst som riskerar att bli lika instrumentell som en park.

Utomhus smälter tre verk in i parken: Paola Pivis stora rullvänliga gräsmatteramp, Nathan Coleys neonskylt där Voltaire travesteras till ett ”We must cultivate our garden” samt ännu en travesti: Ingo Vetters Spöket. Det är som om konceptet klarnar när Parkliv möter park, för i dessa verk finns en tydligare humoristisk spets mot kulturen som en överlägsen förvaltare av en natur som förblir i princip främmande. Spöket är en variant av Henry Moores beställningsarbete till minnet av den första atomklyvningen. Nu går bronsskulpturen igen i billighetsformat, en barkklädd blobba, renons på både modernistisk utvecklingsoptimism och dito –kritik. Möjligen ett löfte om en galnare framtid i Marabouparken.