Texten kan slå undan benen för bilderna

Utställningen ”häremellan rummen” på Marabouparken är värd en omväg

Publicerad 2023-10-15

Från utställningen ”häremellan rummen” på Marabouparken. I förgrunden My Lindhs ”Det finns tid” (2023). I bakgrunden skymtar delar av Lina Nordenströms verk.

Titlar på konstverk får oss ibland att fundera vidare (eller så möts vi av ett stumt ”Utan titel”). Vi kan se Magrittes klassiska ”Ceci n'est pas une pipe”, som strävade efter att påminna om att en bild är en bild, inte ett ting. Vi kan läsa bildtexter som förklarar, eller förvirrar. På Marabouparken i Sundbyberg visas nu utställningen ”häremellan rummen” som utforskar relationen mellan text och bild genom några väl valda verk.

Tonen sätts nära konsthallens entré där Karl Holmqvists verk ”Smokey” (1995) visas på en monitor. En film där en text mässas fram samtidigt som händernas rörelser följer en rytm, dirigerar eller tolkar, eller förvirrar. Texten, språket, flyter bort i distraktion.

Lotta Lotass ”Fjärrskrift” (2011), en fem meter lång telegrafremsa (som visuellt verk) är också en dikt utan interpunktion. Verket som helhet håller ihop som ett mellanting av konceptuell poesi och konstverk. Även Lotass andra bidrag balanserar på en bergskam av text och bild, tankar uttryckta språkligt och bildligt. En rad äldre vykort, i två olika serier – mentalsjukhus respektive motiv från avverkning av redwood-skogar – samverkar med de upplästa texterna. De laddas, men avförtrollas i samma ögonblick.

Lotta Lotass: ”Fjärrskrift” (2011) som objekt i monter. Verket presenteras också som en film där texten rullas fram och kan följas.

Text kan, som i Magritte-exemplet ovan, slå undan benen för bilden. Men den kan också vara sin egen konst, ett mellanläge som den konkreta poesin. Betydelserna både språkliga och visuella i samverkan. Eller som Lina Nordenströms grafiska verk som övertygande dominerar en vägg och ett hörn av konsthallen. Kan man njuta av ett stort M? Ja. Och man kan se de grafiska uttrycken nästan som musik, som symfonier. Nå, innan begreppen helt tappar sina betydelser och genrer upplöses: en trapphall utskuren i en bok, med knivskarp precision. Det finns inget att läsa, boken har blivit en liten skulptur, vilsamt och poetiskt i sammanhanget.

 

Antagligen dras jag omedvetet till det som tycks språklöst, verk som arbetar helt med det visuella lite på tvärs mot utställningens idé. Kanske är det språkliga, texterna, lite av en störning för den som själv arbetar med text. Mellanrummet är tryggt och trivsamt, som Lisa Tans studie i ordböckers illustrationer – där engelskan ställs mot baskiskan – som har just den intellektuella lätthet och exakthet man kan förvänta sig. Och ett bråddjup av betydelser i själva språklighetens hierarkier. Engelskans anspråk viktas mot baskiskans lokalfärg, de generella illustrationerna mot det specifika.

Många fler verk förtjänar att nämnas, som My Lindhs stora ”Det finns tid” (2023). Jag påminns om att det knappt finns det, medan höet som skapar bokstäverna torkar ännu mer. Det leks med det språkliga, ordens betydelse osäkras, liksom de visuella uttrycken. Marabouparken är som så många gånger förr värt en omväg.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.