Ack, du sköna nya värld?

Ulrika Stahre

Ulrika Stahre ser en kreativ och aktuell videokonstutställning

helskärm

Att vi lever i en tid av snabb förändring har påpekats så många gånger nu att jag börjat tvivla. Kanske är vi dömda att alltid uppleva främlingskap inför ett nu som är just nytt. Men jodå, den snabba tekniska utvecklingen och samtida globalisering har trots allt inneburit stora omställningar. Så det ligger en del i vad Joa Ljungberg, som curerat Moderna museets nyligen öppnade videokonstutställning The new human, skriver: ”I dag kan en trettioåring med rätta hävda att världen ser helt annorlunda ut nu än när hen var barn.”

The new human kallas det tredje kapitlet i en utställningsserie, vars två första delar visats på Moderna Malmö. Ett tredje kapitel som också tycks sträva efter att vara en syntes av de två tydligt tematiserade delarna (globalisering respektive teknologisk utveckling). Den mänskliga självbilden, vår gemensamma identitet visavi andra levande varelser och i ökande grad människolika maskiner, sägs här vara satt under lupp.

I Stockholm kommer utställningen att byta skepnad ett par gånger, framför allt skiftas många verk i början av hösten. Denna flytande form är sympatiskt och kreativ, och inte minst väldigt samtida. Förväntningar på konstverk är nästan ­lika mycket värda som själva visningen.

The new human sprider ut sig en trappa ner på museet, i både minibio och utanför det slutna rum som utgör utställningens kärna. Tonen sätts av Adel Abdesse­meds hastigt förändrade mönster, en sorts ekumenisk allomfattande symbolgenomgång där allt förändras och sugs in vartannat. Tillsammans med Tomás Rafas dokumentärt formade filmer från Slovakien – här ryms en prideparad i Bratislava, fattiga romer, huliganer och högerextrema – utgör verket en bas för samtidsförståelsen. Europas starka och svaga punkter: många har fått det mycket bättre, hbtq-rörelsens framgångar ­sedan den tidigare nämnda trettioåringen började läsa är enorma samtidigt som de problem som nu blivit synliga – romernas situation, rasism – knappast var något någon pratade om då.

Det finns en hög igenkänningsfaktor i Rafas filmer, kanske rent av för hög. Detta är den tydliga politiska utvecklingen sedan 11 september 2001. Den som inte fått nog av visuellt tydliga konfliktskildringar som kravaller, bråk och våld kan ägna Robert Boyds stora installation Xanadu (2006) tid och tanke. Här klipps världshistorien samman med Olivia Newton Johns gamla diskohit till en gigantisk dystopisk fest av återseende. Fängslande, men väldigt fast i den tid som såg verket födas.

Videokonsten har alltid tampats med visningsproblem. Ibland har filmer ställts ut på sätt som avslöjat ett ointresse för publikens eventuella intresse: flera timmar långa utan någon möjlighet att sitta ner, eller för nära så att ljuden konkurrerar ut varandra. Just det senare inträffar någon enstaka gång på The new human, men annars är utställningen föredömligt intelligent curerad. Generöst med plats ger generöst med tid. Och utrymme för underfundiga pärlor, som Santiago Mostyns film Delay. En dansperformance där den humoristiska ytan bara låtsas lägga sig över de mörka stråken av främlingsrädsla och manlig närhetsskräck.