Sånt är livet

Publicerad 2016-02-19

Ulrika Stahre ser en vildvuxen utställning och blir lurad i en fälla

Spretigt. Vildvuxet, om man vill.

En utställning om livet – tänk kultur och natur, teknik och konst, människa och djur. Att dessa motsatspar ska kollapsa och allt ska uppgå, fullständigt, i något annat. Då blir det både att försjunka i Henri Michaux meskalinteckningar. Eller att plötsligt och helt oförmedlat möta Ernst Haeckels skildringar av växtriket från förra sekelskiftet. Eller att känna med den apa som filmas i utsatt läge.

Livet självt är en lika underlig som rolig idé. De konstnärskap som ryms har så lite med varandra att göra, utställningens arkitektur så icketransparent och temat så allomfattande att resultatet blir en inverterad lekfullhet. Ett nolläge. Livet tycks mest handla om Naturen, det vill säga det som finns utanför oss kulturvarelser.

Philippe Parrenos filmverk Alien seasons skildrar en djuphavsbläckfisk som flashar till i korta glimtar i centrum av utställningen, möjligen ett koncentrat, en symbol för det liv som alltid finns där, tusentals meter under havsytan. Utom räckhåll och ändå samtidigt under vår kontroll. Detsamma gäller Pierre Huyghes hjärtskärande film (Untitled) Human mask där en apa med människokläder och mask stressat springer runt i en miljö som bäst kan beskrivas som post-apokalyptisk. Bullrigt, skräpigt, regnigt. Bakom masken glittrar ögonen, och maskens stelhet i kombination både med de mjuka rörelserna och de plötsliga starka ljuden skapar en paradoxal kombination av förfrämligande och empati.

(Untitled) Human Mask balanserar på en tunn egg av utnyttjande. Men det är nu inte det som är utställningens tema utan Livet. Och den västerländska vetenskapens oförmåga att förklara det.

Nej, vetenskapen kan inte förklara allt. Men det har vi väl vetat länge. Den senaste tidens alltmer växande skandal med Paolo Macchiarini och hans konstgjorda, havererade luftstrupar, känns också som en aktuell krok för utställningen: den i mänskligt lidande så dyra visionen om reservdelsmänniskan, hon som kan överleva allt bara kirurgen/demiurgen får släppas fri.

Moderna museet ställs flippade maskiner mot denna typ av drömmar om liv. Och organiskt liv, som hos Hicham Berrada. Hans små levande tavlor blir vacker konst liksom de naturformer som hos Rosemarie Trockel och Christine Ödlund genomgår metamorfoser. Visuellt slagkraftigt men tyvärr också det förväntade. Inför Nina Canells lika diskreta som eleganta lilla kabelstump, som glider över i organiskt material, får jag dock kapitulera.

Bäst blir det som oroar. På golvet ligger ukrainska Olga Balemas Threat to civilization, stora genomskinliga säckar fulla med någon vätska som ser ut som smutsigt vatten. Eller om det finns spår av blod, slem. Är det nära eller långt bort från mänskliga avsöndringar? Eller säckar med bakterier och virus?

Än bättre i orosgenren lyckas ryske Valia Fetisov med Installation of experience. Ett ljust rum, en liten monitor som hänger från taket. En röst. Så fort du är inne stängs dörren och monitorn visar sig förmedla meningslösheter som klockslag. Rösten kan du inte koncentrera dig på för nu vill du ut. Det visar sig att dörren öppnas om absolut stillhet uppnås, vilket är en förnämlig fälla.

Absolut stillhet är ju motsatsen till både liv och panik. Det är något rituellt renande med Installation of Experience. Antagligen för att det påminner om ett samhälle, människors villkor. Något konkret. Livet självt blir som helhet lika svårfångat som, ja just det ja, livet självt. Jag längtar nästan, men bara nästan, tillbaka till Olafur Eliassons tivoliutställning. Det hedrar Moderna museet att man inte söker några mellanlägen utan vilt blandar det inbjudande med det mer svårtillgängliga.

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln