Miss Universum – en visionär som har kul
Catti Brandelius utställning på Index visar att jaget kan ta plats utan att stelna
Publicerad 2023-09-28
Det är knökfullt inne på Index – The Swedish contemporary art foundation på Kungsholmen under öppningen av Catti Brandelius utställning ”Miss Universum 1997–2005 (2023)”. Det annars relativt stela, sterila och svala konstgalleriet har i kväll något annat över sig. Det är fnissigt, högljutt och svettigt. Inte minst när Catti Brandelius alter ego Miss Universum intar scenen tillsammans med sina bandmedlemmar. Det var 20 år sedan sist. De svårt konstdrabbade yngre stockholmarna har bytts ut mot en äldre (om än lika vit) generation, som euforiskt gungar med.
Tänk en mer konstnärligt lagd Grynet fast för vuxna. Tänk amerikanska rockbandet Hole med Courtney Love i spetsen – men mindre deppigt och i betydligt mindre skala. Tänk den schweiziska konstnären Pipilotti Rist, hennes videoverk ”Ever is overall”, när hon, i slowmotion, spatserar på trottoaren iklädd en turkos klänning och slår sönder bilrutor – men mer effektiv. Tänk ”Fucking Åmål” och MTV. Tänk barnvisor och kampsånger. Tänk skönhetstävlingen Fröken Sverige och konstnärsgruppen Unfucked pussy som kuppar i direktsändning. Tänk tjejerna med blicken uppspärrad och tungan utsträckt mot gubbslemmet. Tänk Konstfack, på de bantande, svårmodiga konstnärernas obegriplighet – men motsatsen; lekfullt och greppbart, tonårsaktigt och retsamt visionärt.
Miss Universum står inte i hörnet med blicken mot den navelskådande konstkretsen, tvärtom, hon gör narr av den och blickar utåt, tar för sig och bresar. Hon är samtidigt artisten på MTV och verksam inom de konstnärliga institutionerna. Och det är just denna spännvidd som gör Catti Brandelius verk indragande och intressanta.
Längs ena väggen inne på Index finns ett ihoppysslat kollage av olika urklipp från Miss Universums mest verksamma år; tidningsurklipp, foton, pamfletter, konsertaffischer och flyers. I en pärm finns samlat arkivmaterial; intervjuer, recensioner, stora citat som ”Bra konst är som en gullig kille” och offentliga upprop. På väggen intill hänger ett antal personliga objekt; hennes ikoniska, turkosa klänning och stövlar, den knallröda synten och en tygvepa i sammet med Miss Universums ansikte i profil och hennes adress i Bredäng tryckt i silver. Det handlar om att ta plats, med sig själv, som tjej och med sin förort som annars hamnar i periferin. Inte för att Bredäng i dag behöver bevisa sig för Stockholms konstkretsar, annat var det nog för 25 år sedan.
På annat håll i lokalen pågår tre större videomontage av Brandelius tidigare musik- och konstfilmer. Verken och texterna rör sig kring frågor om reproduktion, kapitalism, klass och feministisk teori, utan att försvåra det. Den tillskruvade vardagsrealismen är både personlig, politisk och direkt i sin framtoning. Det är luststyrt och på så sätt fritt från begränsningar och konventioner. Kanske tack vare den minimala produktionen och en viss stolthet kring att skapa utan större medel, att vara DIY.
Den retrospektiva utställningen känns dock lite mager, den hade kunnat breda ut sig mer för att rumsligt fånga Miss Universums anda. Men visst blir det en fråga om platsens ekonomi, Index är trots allt en liten konsthall.
Jag tänker på Catti Brandelius utformande av alter egot Miss Universum och hur hon genom det skapade en både konstnärlig och politisk plattform. Det är intressant i relation till den debatt som nu pågår på kultursidorna, den om jaget, huruvida jaget ska ta plats eller inte i litteraturen. Med Miss Universum är det möjligt att behålla ett jag men aldrig låta det stelna. Låta det expandera utifrån en realistisk och surrealistisk plats på samma gång. Träda in och ut i roller – tala, skapa, vara visionär. Och, framför allt, ha kul.
