Breiviks manifest blir pjäs i Köpenhamn
Uppdaterad 2012-10-20 | Publicerad 2012-10-19
"Manifest 2083" återger hederligt fakta men lägger knappast något nytt till bilden
Teaterns traditionellt humanistiska privilegium är att den kan få oss att förstå.
Skådespelarkonst förmår skapa illusion och stark närvaro på scen och i mörkret sitter vi i publiken och lever oss in i människan som är Shakespeares brutale mördare Macbeth.
När Caféteatret i Köpenhamn meddelade att man skulle göra teater om Anders Behring Breivik blev det allmänt ramaskri. En massmördare med 77 människors liv på sitt samvete, ska han över huvud taget få stå på en scen. Ska han förstås?
Att Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard hörde till dem som ansåg att Brevik skulle tigas ihjäl kunde kanske räcka som skäl i Danmark.
Bakom massakern i Utøya fanns ju nämligen i högsta grad politik. 1 500 sidor av copy/pastad högerextremistisk modernitetskritik, feminist- och kulturmarxisthat och en vurm för en totalitär, nationalistisk och kristen utopi.
På den gamla vänster-scenen Caféteatret inleds kvällen med att skådespelaren Olaf Højgaard presenterar sig och kånkar in den ansenliga pappershögen med 2083, Breiviks politiska manifest. Här är det fråga om att ta högerterroristen på allvar genom att granska hans text. Starkt koncentrerad och mycket blek, klädd i träningskläder, letar Højgaard upp valda citat, sammanfattar och benar effektivt upp fakta via power point samt reflekterar kring hur det kan hänga ihop. Och tvingas till sist ge upp. Förnuftsmässigt går det inte att komma längre.
Återstår teaterns privilegium, att försöka förstå. Method acting heter den beprövade metoden från 50-talet och Højgaard beskriver hur han jobbar sig in i Breivik genom att göra som han. Bygger muskler, tar stereoider, lyssnar på hans musik, lär sig hans sätt att meditera, spelar World of Warcraft. Och hur det medvetna arbetet ger resultat. Han blir större, tar mer plats, han ”blir” Breivik och skiftar samtidigt liksom han skepnad beroende på framträdandeform, scen och format. Det är en på många sätt kuslig uppvisning. Möjligen också lärorik eftersom den med sådant eftertryck visar hur det är just som imiterbar ”livsstil” som denna politik lanseras och sprider sig.
Det yttre blir till psykologiskt inre och Højgaard minskar avståndet ytterligare. Med samma slags svåra uppväxt, intresse för krig som dataspel, riddardrömmar, behov av uppmärksamhet, kunde också han ha blivit högerterrorist?
Föreställningen på 90 minuter återger hederligt fakta men lägger knappast något nytt till bilden. Breivik går inte att förstå. Skådespelaren i arbete får oss dock att se hans omsorger i självframställning. Den posen, det leendet, den kostymen är det som ger den eftersträvade effekten. Frågan om det finns en Breivik i oss alla eller bara i den skicklige skådespelaren, lämnas dock för ett sista effektivt teatergrepp. Till Breiviks suggestiva musik och mot en bakgrund av Utøya som dataspel avtecknar sig skådespelaren som skugga, nu klädd i uniform. Så vänder han sig om och siktar med vapnet mot oss i publiken. Hotet finns kvar ibland oss, i samhället och i politiken, säger denna gest.
