Stjärnorna vid slottsskogen

Göteborgs stadsteater gör sitt eget ”Stjärnorna på slottet”

helskärm

Jag vet inte hur det gått till när Stjärnan på Göteborgs stadsteater tagit form. Om till exempel skådespelarna har bidragit med eget material. Det kan verka så, för de fem välkända Göteborgsaktörerna framstår lite som man tänker sig när de gör entré som sig själva i vita morgonrockar.

Marie Delleskog slagfärdigt direkt, påhittige Fredrik Evers redan på plats (under ett bord) och Sven-Åke Gustavsson bussigt bjussande. Men på vad? Inte på sig själv väl?

Resoluta Åsa-Lena Hjelm ger efter ett tag sitt besked i saken. I tyllrosa prinsessklänning och med yxan i hand påstår hon att det är dramatikern som skrivit allt och därför ska huvudet nu av på hennes Sisela Lindblom-docka. Men också den repliken är Sisela Lindbloms.

Och så vidare.

Det är mycket som handlar om sig självt när man på scenen ska ge sig i kast med vad som är verkligt på teatern.

Detta ambitiösa försök att säga något väsentligt utifrån tv-serien Stjärnorna på slottets ofantliga popularitet flyter dock ohjälpligt ut i allt och alla.

Är de löjliga matrecensenterna, till brädden uppfyllda av att meddela sin egen exklusiva smakupplevelse, att jämföra med de extremt självfokuserade stjärnorna som bara vill förströ och väcka uppmärksamhet med sin egen person?

Förytligade tid!

Till och med teatern måste nu utgå från en populär tv-serie för att locka publik!

Det är inte kritiken det är fel på i Stjärnan men den saknar bara alldeles sin udd. Det slås in öppna dörrar och det helgarderas. Skådespelarna jumpar fram, berättar personligt och inflikar pedagogiskt, byter kostymer. På teatern måste det vara allmängiltigt, säger de, och så kommer ytterligare ett inskott, ett Bourdieu-citat om tv, eller kändisimitationer där så klart den har roligast som kan sin tv-serie.

Hos mig inpräntades scenen med den stillsamt njutningslystne restaurangbesökaren som i väntan på maten läser sin nyinköpta bok.

Henric Holmbergs förtrytsamhet är fåordigt tydlig: Boken var ju inte alls vad han förväntade sig, dess osmaklighet förtog ju faktiskt hela nöjet med att läsa om Förintelsen. Sådana guldkorn hade man önskat sig flera av.

Barbro Westling