Stormen i en soppskål

helskärm

Miranda är Prosperos dotter. De två älskar varandra så det brinner. De lever isolerade på sin ö. I skuggorna lever ­Caliban. Slav, utstött, oberäknelig. Runt dem rör sig Ariel, en fjättrad luftande. Pjäsen är Shakespeares Stormen.

I en liten sliten bokbelamrad lägenhet bland kaktusar och intrampade fotsteg på mattan bor en far och hans handikappade krampande dotter. De två älskar varandra så det brinner. I vodkaflaskan bor slaveriet och oberäkneligheten. Ur teven och radion svävar fjättrade luftandar ur baletten Svansjön.

Pjäsen heter Miranda och är en pjäs utifrån Shakespearetexter av den litauiske regissören Oskaras Korsunovas, mångdubbelt prisbelönt

och ständigt spelad på festivaler. OKT i Vilnius är hemmascen.

De två i lägenheten delar en intim fångenskap och passion som krympt till små fingergester. Att tala, ställa in radion eller massera en fot är svårbemästrade ritualer för

darrande händer och låsta ­käkar. Allt är hasande strid med livets nästan överstigliga krångel. De verkar ha tillbringat hundra år ensamma tillsammans och Povilas Budrys och Airida Gintautaite har nött in sitt handikappade, symbiotiska samspel med hårresande precision. Det är absolut njutbart att följa tre skedar kycklingsoppa som trugas in i munnen på en ­kanske CP-skadad tonårsflicka som sen spottar. Då har skådepelaren sin kropp i handen.

Men anden då? Var ska den få luft för dessa två av beroende, pliktkänsla och kärlek fångna?

Varje kväll kommer ett pockande väsande ur henne: ”Läsa om Miranda”. Det som händer passar dåligt att redogöra för men rummet blir Prosperos ö. Skräcken och dragningen till Caliban rinner upp ur ett slitet dricksglas. Ariels frihetspanik klättrar över böckerna i hyllan. Varje bittert mörk och sensuellt ljus dimension i kärleksförhållandet mellan en sjuk sliten pappa och hans bundna, krävande, invalida barn i en tvåa i ett miljonprogram någonstans rymdes visst i Stormen. Det är en lysande tolkning även om det dök upp exakt en svan för mycket.