Hokus pokus från scenen
Publicerad 2012-04-27
Skådespelarnas kunnande och aura rimmar illa med mediets förmedling
Claus Beck-Nielsen är en legendarisk figur i Danmark, en konstnär, författare, musiker och artist, som propsat på att själv vara död och i stället agerat som iscensättarverksamheten Das Beckwerk. Som ”försöksperson” har han på olika konstnärliga sätt arbetat med sin egen självutplåning och även ålagt sig en rad aktivistiska experiment, riskabla symboliska uppgifter som att till exempel bära ett objekt med påskriften ”demokrati” i Irak.
2011 hölls dock offentlig likvaka i Köpenhamn också över identiteten som Das Beckwerk. Att vilja vara död har därmed blivit ett varumärke och kulturellt jippo men har likväl autentiska rötter i ett slags Rimbaud-influerad politik, ett pågående motstånd mot personlig identitet, individualism och egenintresse.
Svårt vara död om man vill vara del av det offentliga, och efter ett år dyker nu en viss ”Af Nielsen” upp på Det Kongeliges lilla scen med De europæiske medier, första föreställningen i en serie med korta repetitionstider på teatern. Här är det inte längre skådespelare som suveränt presterar då de spelar sina roller som andra på scenen. Tammi Øst, Kirsten Olesen och Henrik Jandorf, är i stället tre av åtta medier i ödmjukhetens teater, i den ”nu kommande teatern där Historiens spöken ser på oss och vill sätta oss i rörelse” som det heter i programmet. Världsmakter som Kina, mediehärskaren Rupert Murdoch, Google och Nike tar efter tranceliknande tillstånd skådespelarna i besittning och får dem att vittna. Båtflyktingen, terroristen och den maktlösa människan tränger sig också på.
Tanken om ödmjukhetens teater tilltalar i en exkluderande tid av stjärnkult och identitetsfokus. Men det är svårt att kringgå att en skådespelare alltid är en skådespelare och en publik alltid ser med särskild blick på scenen.
Skådespelarnas kunnande och aura rimmar helt enkelt illa med mediets förmedling och vi i publiken har också svårt underordna oss seansen. Trots den välriktade tanken blir det faktiskt lite komiskt då teatern vill vara politisk på denna hokuspokusliknande väg!
