Filmen vinner

helskärm

Fanny och Alexander blev Ingmar Bergmans sena kontakt med den breda publik som han genom sin karriär huvudsakligen stått främmande, för att inte säga avståndstagande, inför. Trots sin högborgerliga miljö och sin inbitna teaterfamilj, tack vare sitt rika persongalleri och sina många och skilda historier har Fanny och Alexander blivit allas och envars favoritmatiné, inte bara på julen.

Oslo och Nationaltheatret blev först med Fanny och Alexander på scen. Efter två år går Kjetil Bang-Hansens succé fortfarande för utsålda hus! På Dramaten dröjer det däremot. Ryktet säger att man väntar på Stefan Larsson som i höstas regisserade stycke på sin egen scen, Aarhus teater, men rollbesättningen bör ju också vara en besvärlig uppgift. Vem ska till exempel spela Börje Ahlstedt?

Ghita Nørby är därvidlag given när nu även Det Kongelige i Köpenhamn tar sig an Bergmans breda fresk.

I rollen som farmor Ekdahl är hon ett stadigt och människovarmt nav vars medkännande blick vi ser med på de andras viljor, sorger och lidelser. De övererotiska men oförargliga männen, den stackars Emelie som råkar så illa ut. Jens Albinus biskop är från början spänd på gränsen till sammanbrott men mellan Sofie Gråbøls något kontursvaga änka och honom finns en fysisk lidelse mäktig att öppna portarna till helvetet.

I Oslo tillförde man en berättare, Alexander som vuxen, men i Köpenhamn följer förloppet filmen. Det blir många scener och speciellt före paus, och med premiärpublikens applåder efter varje scen, upplever man dem som för många. Möblemang åker ut och in, scenerna betas av utan att så värst mycket mer hände än att man känner igen sig från filmen. Karin Betz har fått mycket utrymme och hennes scenbild förstärker gamla tiders perspektiv med lager på lager av tunga sammetsridåer som dekorativt glider isär och inramar. Men det är först med de svarta scenerna från den asketiska biskopsgården som Emmet Feigenbergs föreställning lämnar planchverket, griper tag och till sist blir dynamisk.

I hans tolkning framstår den frodiga och rundade ekdahlska världen inte som vår. Det är i det existentiella utelämnandet och biskopens traumatiserade osäkerhet vi obehagligt nog känner oss mer hemma. Något som Jacob August Ottenstens Alexander fint ger uttryck för på scenen, så ung han är. Och därmed, antar jag, blir det 1-0 till Bergman.

Barbro Westling