Modiga låtsasmord till jazziga orgeltoner

Malin Krutmeijer

Grotesk och humoristisk version av Genets ”Jungfruleken”

helskärm

I Jean Genets klassiska pjäs Jungfruleken hänger sig de två hembiträdena Claire och Solange på lediga stunder åt en ritual där de låtsas att de mördar sin arbetsgivare. Det blir alltmer allvar i leken. En verklig plan formar sig.

Man får nog kalla det klasshat. Pjäsen pekar in i samtiden, och inte minst i den klassdebatt som pågår i detta nu. Får man ångest av att en poet fantiserar om att smyga in i överklassens badrum och torka pitten på deras handdukar, så vill man kanske inte tänka på vad en avdragsgill städerska kan tänkas nära för känslor. Man bör möjligen heller inte besöka Skillinge teater där Jungfruleken spelas just nu, särskilt som pjäsen är inspirerad av ett verkligt mordfall.

Det är delvis samma team bakom denna uppsättning som bakom 2010 års lyckade Antigone, och attityden känns igen. Regissören Mariana Araoz arbetar med kraftfulla gester och fysiskt skådespeleri. Steget är långt till Staffan Valdemar Holms finkalibrerade uppsättning på Det Kongelige Teater i Köpenhamn förra året – en fråga om resurser förstås, men framför allt om angreppssätt. Skillinges uppsättning siktar på det groteska och humoristiska hos Genet.

Första akten är Carina Södermans. Hennes Claire är en tryckkokare, hon sjunger, dansar, gör rent akrobatiska styrkeuppvisningar och faller ihop i skam. Det är en explosiv tolkning av de krafter som bubblar hos den som nekats att leva för sin egen skull. Den får en fond i Katarina Zells allvarligare och mer beslutsamma Solange.

I andra akten inträder Madame, uppsluppen över att hennes man fängslats för stöld. Emilie Strandberg skruvar rollen till max: hon får till och med orgasm vid tanken på att ”bära herrns kors ända till straffkolonin”. Den överordnade har alltså också en chef, och längtar efter en större roll än den borgerliga frugans.

I takt med att hembiträdena inser att deras situation är ohjälplig hårdnar Solanges grepp om Claires hals i ritualen. Uppsättningen väljer hembiträdenas självhat som sin tyngdpunkt. Kanske inte den mest utmanande vinkeln, men som helhet är uppsättningen härligt djärv. När man trodde att det var nog grädde på moset börjar det mullra av jazzig orgelmusik – och det fungerar. Jag har sett elegantare, tätare versioner av Jungfruleken, men knappast modigare.

TEATER

Jungfruleken

av Jean Genet

Översättning: Niclas Ericsson

Regi: Mariana Araoz

Scenografi: Marta Cicionesi

I rollerna: Katarina Zell, Carina Söderman, Emilie Strandberg

Scen: Skillinge teater

Speltid: 2 tim 20 min