Döden genom norska vatten
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-11
Hos Ibsen går rollfigurerna fram till fönstret när de längtar bort. Huset är fängelset, friheten finns där ute, även om den innebär risker. När rollfigurerna hos Jon Fosse lämnar sina hus slutar det ofta med att de dör. Det som finns utanför är otryggt och farligt. Rummen de bor i symboliserar trygghet, ett slags försvar mot det som hotar där ute, havet till exempel. Just så ser det ut i Fosses En sommardag, som hade urpremiär i Oslo 1999 och nu har satts upp på Dramaten. Regissören heter, då som nu, Gunnel Lindblom, men det handlar två vitt skilda läsningar av pjäsen.
En kvinna minns hur hennes man en gång försvann i en båt ute på fjorden. Väninnans sentida besök i huset vid fjorden får henne att erinra sig den dagen, som berättas och spelas upp för publiken. Första gången Lindblom satte upp pjäsen fick vi inte veta något utöver det texten uttalar. Replikerna omgavs av denna karga, innehållsdigra tystnad, det slags utrymme för mystik, gnosticism om man så vill, som ofta präglar Fosses dramatik. På Dramaten möter vi människor med mer kött och blod, det unga par som besöker Kvinnan ( Lil Terselius), avslöjar ett inte alldeles lyckligt äktenskap. Och om Kvinnan och hennes man Asle i manus förefaller en smula fumliga och distanserade den dag han försvann, så vänslas de här till den grad att replikerna töms på både poesi och mystik.
Så vad händer då med pjäsen? Kvinnan förefaller trots sina minnen tillfreds, hennes leende skulle kunna misstas för den frälstes, den av Gud upplyste, men det vilar samtidigt ett helt annat slags livfullhet över uppsättningen än brukligt när det gäller Fosse. Det unga paret, spelade av Mariah Kanninen och Zardasht Rad, blir bitvis rent komiska, förvisso ett underskattat drag som finns hos Fosse. Det är dock inte alltid som replikerna tål all denna konkretion, även om Lil Terselius med små medel ger sin roll många nyanser och Chatarina Larsson vackert bygger vidare på sin rollfigur som ung, Kanninen i det besökande paret.
Man skulle kunna säga att Lindblom och ensemblen försöker spela Fosse genom Strindberg, hitta striden i stället för friden i replikerna. Jag frågar mig om man vinner mer än man förlorar, men ointressant är det inte.
