Lyckosvindel och sjösjuka

Stadsteaterns Aniara blir ett lapptäcke av originella, svindlande ögonblick

helskärm

Det finns en inspelning där Ulf Palme läser hela Harry Martinsons Aniara. Mot en moltyst bakgrund böljar hans högtidliga heta röst, viskande sprucken och spotskt övergiven genom alla 103 sånger. Men det går ju inte att sitta och lyssna på den om och om igen bara för att det är den oerhört vackraste tolkning av denna rymdfärd som finns.

Det är klart att det finns andra sätt att gestalta Martinsons väldiga science fiction-saga om ensamhet, krig och anden.

Men lätt är det inte.

Stockholms Stadsteater väljer, eftersom det är en 50-årsjubileumsföreställning, att göra sin Aniara mycket stor. En väldig stålkonstruktion, själva ankomsthallen för rymdemigranter, slussar publiken ut i stolarna, välkomnade av den kalla rymdkadett vars ”fem små naglar glänsa”.

Men hur landar man då Aniaras klaustrofobiska fraktskepp för 8 000 själar, hennes väldiga salar och lilla kvävda inre på en scen?

Hallen vänder ett halvt varv, öppnar sig och skeppets inre visar sig vara en förkrympt kopia av salongen vi sitter i. Vi är alla i Aniara och det rister kyligt av fångenskap längs ryggraden.

Det är en genial rumsförflyttning, helt hand i hand med Martinsons älskade perspektivlekar med oändlighet och isolering, flyktinstinkter och spegelbilder.

Man kan beskriva Aniara som ett diktepos som består av tre komponenter, dels dessa hisnande fysiska perspektiv, skeppets själva väldighet och litenhet mot rymdens kvävande oändlighet. Dels utvikningar och symboliska berättelser från den förlorade jorden Mars och Venus, dels livet för de instängda ombord under deras 24 år långa resa mot Lyran.

Inte oväntat väljer Lars Rudolfsson att främst vara i gruppen, väcka upp deras sekter och skildra deras panik, sorg och intriger. Han låter dem dansa sina sexualkulter och sjunga sin monumentala övergivenhet.

Gruppens liv går att få att likna ett drama, här kan versen förvandlas till repliker, burna av Andreas Kleerups musik, som ibland skär och andas som klubbmusik från Venus, ibland består av frusna stråkar och mycket sällan men ibland pressas ihop till stel musikal.

Hur går det då? Jag vidhåller att det inte är lätt, hela uppsättningen blir också ett enormt lapptäcke av originella, svindlande ögonblick, som en hetsig dans i spegelsalen, ett körparti från skeppets ödsliga 20-årsjubileum och en Daisy Dory som gått sönder, med lika många ögonblick utan riktning varken utåt eller inåt.

Man blir inte så lite yr i huvudet, dels av lycka över anslaget och skönheten, dels av sjösjuka från ojämnheten.

Jenny Teleman