Strålande Danton och Robespierre
Publicerad 2012-12-20
Stram navigation bort från hjälteporträtt
Franska revolutionen är ett storslaget tema för en teaterpjäs. Här finns uppror, politiska intriger, idealism, våld, hopp och
förtvivlan – och alltihop pekar in i samtiden.
När den polska författaren Stanislawa Przybiszewska skrev Affären Danton 1929, siktade hon in sig på vad som hände när revolutionens ideal kraschade mot verkligheten. Det låg i tiden, med Stalin som diktator i Sovjet och arbetarrörelser i länder som Sverige som slagit in på en reformistisk väg.
Pjäsens skarpa analys har lockat regissörer i vår tid också. Andrzej Wajda har satt upp den och gjort film av den, och Suzanne Osten stod bakom en bejublad uppsättning på Unga Klara på 80-talet.
I det Frankrike vi möter på Göteborgs stadsteater är det på en gång dåtid och nutid. Fast mest dåtid. Lucas Svensson och regissören Andrés Lima lyckas
i sin bearbetning inte fullt ut knyta an till de arabiska revolterna och maktutövandet i kriget mot terrorismen.
Istället är det ett mer generellt idégods som bär uppsättningen: pragmatism, representerad av Georges Danton, respektive idealism, representerad av Maximilien Robespierre. Landet är på väg in i skräckväldet, då de styrande, ledda av Robespierre, gjorde massiva
utrensningar bland oliktänkande. Våld födde våld tills Napoleon installerade sig själv som kejsare.
Här förutser Robespierre utvecklingen. Han tvekar in i det sista att slå in på ”terrorns väg”. ”Framtiden präglas av den i dag dödade Danton”, säger han sorgset när giljotinens bila fallit över meningsmotståndaren.
Vägen fram till denna slutsats är en förunderlig blandning av snustorr byråkratprosa och underbart måleriska scenlösningar. Regissören slåss med en text som dignar av ord som konvent, tribunal, utskott och dekret. Hans vapen är svängig musik, ljus- och projektionseffekter och försök att tilltala publiken som ”medborgare”. Starkast är när kravallpolis patrullerar salongen under rättegången mot Danton.
Resultatet är intensivt, men någon akut känsla av angelägenhet infinner sig inte. Men jag tycker om uppsättningens strama navigation bort från hjälteporträtt.
Richard Turpin och Kjell Wilhelmsen är magnifika som Robespierre respektive Danton – en hårt sammanhållen intelligens mot en livsglad, lättkorrumperad människokännare. Riktigt radikalt är hur kvinnor skrivs in intill det politiska toppskiktet. Mot dem begås ständigt våld. Några systrar fanns det inte rum för under parollen frihet, jämlikhet och broderskap.
