I strid med Strindberg
Publicerad 2016-09-07
Amelie Björck ser en uppdaterad Fadren med oväntat slut
TEATER Dramat ”Fadren” förblir intressant eftersom Strindberg här faktiskt har modet att gestalta sitt tvivel om patriarkatets bärkraft. I början av texten framställer han Ryttmästaren som den omnipotente mannen som har koll på vetenskapen, sin hustru, hennes nålpengar och husets folk i allmänhet – så som det ska vara. Därefter skakas allt ur led.
Med Strindbergs socialdarwinistiska synsätt hotar ryttmästarhustrun Laura inte bara maktbalansen inom familjen när hon påtalar att maken inte kan veta säkert att han är far till sin dotter. Vad hon visar är det fasansfulla faktumet att endast kvinnan kan kontrollera vilka gener som går vidare.
Ryttmästarens fall får proportionen av grekisk tragedi, det är en hel ideologi och maktstruktur som hotar falla med honom.
Mellika Melouani Melani gör en engagerande men också märkligt hoplappad Fadren på Stadsteatern. I hennes tolkning tycks pjäsen helt enkelt handla om patriarkatets onda verkningar då och nu. För att driva igenom tolkningen tvingas hon ändra på slutet: Ryttmästaren dör inte av brustet hjärta, utan avslutar med ett klassiskt stycke hedersrelaterat våld. Han skjuter ihjäl sin älskade dotter Bertha av osäkerhet på om hon är hans.
Melanis fysiska registil förstärker det sviniga i ryttmästarens borgerliga hushåll. I öppningen putsar pigorna staken och skurar golvet på alla fyra i en stegrat porranstruken akt – alltmedan husets herrar halvintresserat skrevar på sina stolar.
Ryttmästaren är i denna tappning en bortskämd narcissist med tillgång till allt, och med nära till såväl kättja som tårar och våld.
Till skillnad från Helena af Sandebergs otäckt teatrala Laura tycks Ville Virtanen som Ryttmästaren älska att älskas av publikens blickar. Han garnerar varje replik med gestik och viga förflyttningar. Det är virtuost skådespeleri, men i helheten blir fokuset skevt. Varför denna manliga magnet om idén samtidigt är att göra en kvinnornas föreställning?
Kvinnoperspektivet manifesteras inte minst då de borgerliga panelväggarna ett par gånger dras isär och en spökkör av nutida, vardagsklädda singelmammor, ledda av Kajsa Grytt med elgitarr och rockrufs, träder in och vittnar om sina erfarenheter som överlevare i ett våldsamt manssamhälle.
Jag kan uppskatta interventionen av ett mångröstat, ömtåligt nu i dået. Men mycket skaver, inte minst i slutscenen. När Josephine Kylén Collins fina Bertha förblöder efter faderns skott samlas nutidskvinnornas kör kring den sörjande Laura i en historieöverskridande tröste- och upprättelseakt. Är det alltså dags att sluta ifrågasätta hennes agerande, hon som ville behålla sin dotter i hemmet utan utbildning. Är hon vår hjältinna nu?
Framsortering av offer och förövare kan vara läkande – men min kvardröjande känsla är att väl mycket av både tillvarons och Strindbergstextens komplexitet skyls över på kuppen.
