Groteskt sex med mamma

Amelie Björck

helskärm

Minns ni konstnären Botero som målade friska feta kroppar i det liberala 70-talet? Målningen med en omfångsrik kvinna porträtterad bakifrån? Bakom hennes massiva kroppshydda skymtar en liten man i en smal säng, ovetande om … ja vad, löftet eller hotet?

Det är den Malmö-Berlin-baserade scenkonstgruppen Institutets urpremiär på stycket Inneboende, på Stadsteaterns Kilen-scen, som väcker associationen. Som vanligt när Anders Carlsson regisserar är anslaget postdramatiskt. Story saknas, vad vi får är en levande installation om ensamhet och begär till suggestiv ljus- och ljudsättning.

I var sitt lådliknande rum bor en liten man i kostym respektive en äldre kvinna i flåsande otymplig tjockdräkt - hans mor, granne eller fantasi. En kutryggig kuf rör sig i buskagen, likt en misslyckad fadersgestalt, utan plats i trollkretsen. Belsebub tittar in, åmar och råmar. ”Mor” och ”son” kommunicerar snart med väggdunk och fågelhohoande och till sist synkas deras märkliga koreografi i en grotesk men likväl förnöjd älskog.

Att återuppslukas av livmodern är och förblir ett laddat motiv. Oidipuskomplexet med barnets längtan att äga modern hör till saken, liksom straffrisken från den tandförsedda fitta som fått sitt eget latinska namn: ”vagina dentata”.

Institutets löst hophållna helhet är knasig och modig, tycker jag som ser mycket mainstreamteater. Att lämna kvar så mycket oförlöst poesi är motsatsen till publikfrieri.