Konst bara för aktivistbubbla?
Cecilia Djurberg ser en lovvärd men misslyckad turnéstart på Konsthall C
Publicerad 2018-08-10
Aktivistisk konst får mig ibland att undra om den alls är tänkt att övertyga andra än de redan invigda. När Nasim Aghili och konstkollektivet Ful nu gör ännu ett antirasistiskt verk, ett slags uppföljare till Europa Europa som spelades valårs-sommaren 2014, återkommer tyvärr denna fundering.
Tillsammans med den mexikanska musikern och konstnären Paulina Lasa och det feministiska transborderbandet Quiquiriqui Coyotas utgår hon i nya föreställningen Mödrars manifest från en oerhört lovvärd idé.
I kollaborativt samarbete med ensamkommande, lyfts flyktingbarns och deras mödrars berättelser fram i ett lila, uppblåsbart ”flyktingtält” som ska turnera i offentliga rum fram till valet.
Perspektivet är viktigt och saknas ofta i debatten. Så det finns potentiell slagkraft i detta tältprojekt, där unga afghaner läser upp brev till sina mammor – om kärlek, saknad och drömmar om frihet, men också om hur politiker och andra pratar om dem som lögnare och våldtäktsmän. Att knyta ihop deras berättelser med de kvinnors som brutalt skilts från sina barn i USA denna sommar, vidgar perspektiven.
Tyvärr är formen spretig, och genomförandet på premiären hemskt råddigt. Dessutom störs bandets bitvis fina musikinslag av dålig ljudkvalitet. Så greppet att göra publiken delaktig med maracas, tamburiner och bjällror, samt låta ett långt, symboliskt familjeband löpa runt i tältet, hjälper inte idén att lyfta konstnärligt ur aktivistbubblans interna jippokänsla.
