Barns lidande i möte med paragrafer och bestämmelser

Starkt stampande i förtvivlans pöl i ”Ett hav av Kaspar Hausrar”

helskärm

Hur många magra små barnakroppar med blåröda märken, rikligt förekommande på ­såväl rygg och bål som armar och ben, kan en människa klara? En, två, hundra? Ett helt hav?

Denna ocean av lidande, av familjelivets alldeles särskilda fasa och det sätt med vilket vi i det omgivande samhället försöker hantera det, är ämnet för Teater Tribunalens nya uppsättning. Det är den tyska dramatikern Felicia Zeller som baserat sin dramatiska text på de brottstycken av samtal som hon snappat upp mellan socialarbetare på sitt stamcafé. Resultatet är Ett hav av Kaspar Hausrar, en dramatisk text utan framåtrörelse, ett stillastående stampande i samma förtvivlans pöl – det är riktigt starkt.

Tre kvinnor har ordet medan en frånvarande man, en Björn som kraschat och försvunnit och lämnat efter sig ett berg av oavslutade akter, är deras osynliga motpart, syndabock och projektionsyta.

Regissören Johanna Holmström och scenografen Sören Brunes har placerat skådespelarna i ett gradängsystem och gett publiken makten att påverka både ljus, i form av riktade spotlights och ljud, ringande telefoner och skvalande radioapparater. En makt som en triggad premiärpublik naturligtvis inte kan låta bli att missbruka. Det blinkas, det rings och det skvalas. Ihop med Felicia Zellers uppbrutna text och ett skådespeleri som spretar, testar och tvekar skapas en accelererande stresskänsla i rummet. Det stör. Det är effektivt.

Under knappa två timmar skruvar Sara Turpin, Maja Embrink och Inga Edwards åt en situation som redan från början är omöjlig. Att tvingas bemöta barns lidande med paragrafer och bestämmelser. Att inte ens hinna göra så mycket. Att vara en människa som gör misstag och veta att ett sådant kan ge någon en barndom i helvetet. Dessutom, att fortsätta vara människa också sedan, också efter arbetstiden, i längden. Med en vidöppen sårbarhet spelar de fram just hur omöjligt det är och samtidigt hur uteslutet det är att ge upp.

Det finns en kolsvart humor också, ett andrum där skrattet får plats, i alla oss som tittar på. För de tre på socialkontoret finns bara den lindring som ett väl avvägd arbetsplatskonflikt kan skänka.