Mamma pappa barn

Det går nog inte att uppfostra Suzanne Osten och Unga Klara

helskärm

Trettiofem år av barnperspektiv, av vildsinta scenexperiment och noggrann forskning – och så fejd med Stadsteatern och bilda frigrupp i svåra tider. Men nä, det går nog inte att uppfostra Unga Klara, att tvinga in Suzanne Ostens skapelse i den nya tidens strömlinjeformade lagomkultur, sån som går att sälja in till banker. Och det får man vara tacksam för.

Med sin nya dubbelföreställning har Unga Klara gått till rötterna av sin verksamhet. Först spelas den del som döpts till Uppfostrarna. Det är en uppgörelse med det moderna livspusslande föräldraskapet. Ensemblen kastar sig blixtsnabbt mellan roller som barn och föräldrar. Vänder på en mössa och går från kontrollfreaksmamma till trulflicka, från myspappa till trotsbarn. I en lägenhet med så öppen planlösning att väggarna saknas spelas alla tänkbara vändningar på den snåriga, såriga relationen mellan barn och förälder. Här målas klichébilder med tjocka streck men suddas till i samma rörelse. Det är ett myller av scener som gestaltar brottstycken ur familjehistorier där alla föräldrar är så upptagna av sin föräldraroll att de inte ser sina barn. Som har massor av uppfostringsidéer men ingen beredskap att möta den lilla människa de satt till världen. Det är stökigt i ordets bästa bemärkelse och det är rätt deppigt som tidsbild, men också roligt och förlösande sorgligt.

Efter paus är platsen en annan, det är dags för De ouppfostringsbara och spelplatsen är ett klassrum där ett gäng unga får i uppdrag att upptäcka sina känslor med hjälp av halvmasker som kan lyfta fram en enda känsla, ett enda karaktärsdrag, och göra det förkrossande tydligt. Det är tonsäker klassrumsteater som man sett den förut med Unga Klaras maskspel som förhöjande faktor. Men så gör föräldrarna entré i otidsenlig partystass från ett glamoröst 70-tal – dansande stofiler från en annan era, upptagna med sina drinkar och sina otrohetsaffärer medan barnen kämpar med att vara ett ”bra barn”. Då blir det ett snäpp mer flippat. Och ännu mer flippat ska det bli innan föreställningen är över, i det ständiga demonterande av det pedagogiska och av det förväntade som blivit Unga Klaras signum. I en fullständig lojalitet med den barnvärld som fortfarande har potential att vara gränslös.

Jenny Aschenbrenner