Dr Jekyll ... och än sen?

Moment:teaters Dr Jekyll & Mr Hyde rymmer alla tänkbara fiktionsbrott. Ett äger rum efter exakt en timme och sexton minuter. Då får premiärpubliken i det lilla teaterrummet rösta som i värsta tv-såpan: Ska föreställningen sluta här och nu? (Det mesta är ju sagt!) Ska den ta paus eller köra vidare till slutet?

Utfallet är givet. Men ettan är ett frestande alternativ. Det mesta är ju sagt. Återstår visserligen att redovisa den katastrof det är när Dr Jekylls försök att separera ondskan från godheten havererar. Men Stevensons berättelse är av underordnad betydelse här. Föreställningens främsta uppgift är att övertyga oss om att vi är på teater i Gubbängen.

Publiktilltalet är intimt och införstått – alla är vi stammisar. Andreas Boonstra och Mathias Olsson agerar sig själva med uppsluppen avspändhet, dricker te och håller rena talkshowen om allt från när de först började prata om att göra en grej på Jekyll & Hyde till hur det känns att ladda för Den stora monologen.

När Boonstra, som även har skrivit och regisserat inte gitter mer sticker han till fiket och låter Olsson ensam dra sin aviserade monolog. Sedan drar Boonstra mycket fyndigt sin egen via mobilen.

Det är coolt och uppfinningsrikt, men i slut­ändan rätt tomt.

Illusionsbrotten används inte till att förstå, utan ingår i teaterleken på linje med skräckromantiska grepp och tonfall. Den avspända lekfullheten imponerar men lägger samtidigt ribban för lågt. Större utmaningar och mindre trygghet hade föreställningen mått bra av.

Teater

Tove Ellefsen Lysander (kultur@aftonbladet.se)