Platt fall för bergsklättrare
Publicerad 2012-11-16
Lotass ”Everest” överorkestrerat i Jörgen Dahlqvists regi
TEATER Direkt jag kommer tillbaka från Helsingborgs Stadsteater sätter jag mig och läser Lotta Lotass pjäs Everest (förlag Marginal). Och får läsupplevelsen – att äntligen höra rösterna i pjäsen. De som tillhörde tredje brittiska Mount Everest-expeditionen som i april 1924 på nytt försökte det som ingen hittills hade lyckats med – att nå världens högsta bergstopp, 8848 meter över havet.
Den stora hängivenheten är Lotta Lotass signum som författare. Stefan Jonsson beskrev det senast i Dagens Nyheter som en ”metafysisk törst” men dess starka fokus kommer med ett språk som inte liknar något annat på svenska. Hängivenhet kräver möjligen sina extrema eller i alla fall tillspetsade situationer, det har Lotass stora produktion visat. I Everest är det den kollektiva bragden, övervinnelsen, det omöjligas uppfyllelse (och inte ett evigt liv) som envist hypnotiskt manar: upp mot höjden, inte vända tillbaka.
Starkt är dock inte detsamma som att skruva upp volymen eller skapa total kakofoni. Tyvärr styr denna missuppfattning Teatr Weimars och Jörgen Dahlqvists iscensättning i Helsingborg (kommer till Stockholms Stadsteater och Folkteatern i Göteborg). Kent Olofssons dånande, kraschande, distade ljudbild fullständigt kör över möjligheten till kommunikation och det förlopp, det yttre och inre skeende, vars litterära kvalitet i klarhet och rytmiserad upprepning liknar Beckett, är chanslöst.
Jörgen Dahlqvist har med sin regi knäckt Lotass text i två halvor, båda lika förödande för intrycket av den 90 minuter långa föreställningen. Han låter skådespelarna ”läsa” från sina manushäften, och mikrofonerna förstärker mer distansen och mumlet än rösterna, och han överöser skeendet med grepp som simultandialog, ordprojiceringar, skanderande talkörer, pumpande rökmaskiner och vita ljusfenomen. Vi i publiken kan omöjligt missa att vi ska befinna oss på distans. Det blir i själva verket på scenen så bombastiskt överorkestrerat att man blir full i skratt.
Och någonstans därinne i töcknet, på en helt annan våglängd, finns en pjäs, en text som väntar på ett annat uppförande.
