Synd om Sverige

helskärm

Ett drömspel på Stockholms stads­teater börjar i en väntan, så intensivt spänd att man lutar sig fram i stolen och håller andan för att inte missa vad någon i det där trista väntrummet ska säga när de väl öppnar munnen. Indras­ dotter har stigit ner till ett Europa­ där alltför många väntar på ett livsavgörande beslut, där vissa människor fängslas enkom för att de flytt ett förtryck och försökt skapa sig ett nytt liv bland de välbärgade och välmående. Mattias Andersso­n har placerat Strindbergs gamla drömspel rakt i en brännande samtid och den lånar sig så glatt till det. Allt finns redan där. Skamsund och Fagerhult. Orättvisorna och den absurda godtyckligheten i vem som har och vem som inte har. De bredvidståendes handfallenhet.

Ensemblen – skuggade av de statister som enligt programmet utgör ett tvärsnitt av Sveriges befolkning – är nedtonad. Spelar med små åtbörder, håller sig kvar i känslan av väntan, låter tomrummen ta plats. Josefin Ljungman som Indras dotter släntrar med bravur, ingen kan riktigt som hon ta en tygpåse i handen och småsläpa sig över en scen med samma självklarhet och placera Agnes i det klockrena mellanläget mellan dikt och verklighet. Jag gillar också Peter Eggers Diktaren – slängig snubbe ur den kreativa klassen, välmenande och maktlös och i slutändan kanske allra mest intresserad av sig själv.

Mattias Andersson har som så många gånger förr låtit verkligheten smyga sig in på teaterscenen. En del av texten består av intervjuer med stockholmare med olika bakgrund i olika delar av länet. Att vilja diskutera sin samtid genom ett raster av Strindberg och diskutera hans text genom sin samtids syn på vem det är synd om är en verkligt givande ingång till Ett drömspel. Och det är klart att de smittade ­ i Skamsund är flyktingar i vår tid, och att de vittnesmål från flyktingar i Sverige som läses upp på scen nästan krossar en där man sitter i sin trygga teaterfåtölj.

Men jag tycker att alltför lite ­kraft lagts på att hålla samman föreställningen ända fram till slutet. Som att in­­fall och enskildheter fått ta all energi. Efter paus spretar det åt allt för många håll; en lång passage där Agens och Diktaren vänder och vrider på dikten och

drömmen känns utdragen och onödig. I vissa stunder blir det övertydligt, i andra suddigt. Och det är synd på en så angelägen tolkning framförd av en så intensivt övertygande ensemble.

TEATER

Ett drömspel av Strindberg

Regi: Mattias Andersson, Scenografi: Ulla Kassius I rollerna: Josefin Ljungman, Björn Bengtsson, Peter Eggers, Johanna Perera Eriksson, John-Alexander Eriksson, m fl Scen: Stockholms stadsteater, Klarascenen Speltid: 3 timmar