Nära döden komedi

Vad händer om mamma
vaknar upp - efter tio år?

helskärm

Jag minns ett fall det skrevs om i tidningen häromåret. En äldre kvinna hade felmedicinerats ner i koma i tio år. Just när alla var beredda på att hon skulle dö så vaknade hon. Frisk men med halvvuxna barnbarn och en åldrad familj.

Jag tror att Maria Blom kan ha fantiserat om hennes läge, för Under hallonbusken handlar om just en sådan kvinna. Vad tänker man då på efter att ha sovit ett decennium? Enligt Blom vaknar man nog med samma tankar malande längst fram som har malt längst fram i en hela livet.

Eva Millbergs darrande Anita slår upp ögonen den dag som ska vara den sista på sjukhemmet. I ett sådant rum som de flesta av oss nog kommer att dö i. Den där speciella scenografin av några få älsklingsmöbler hemifrån, några foton i ram, en höj- och sänkbar säng, övervakningskameran och trygghetslarmet till någon anonym vårdenhet. Men Anita gör fel och dör inte. Runt henne vakar dock mer eller mindre motvilligt hennes trio vuxna besvikna, skadade medelålders barn, som i stället får höra Anitas ledsna hemlighet. Den som fransat sönder kärleken och gjort livet till en haltande, oläkt kompromiss. En rätt vanlig familjs bekymmer alltså.

Men alla familjemedlemmar får spela i varsin sorts pjäs. Vilket är lite ovanligt.

Tanja Lorentzons storasyster Hedda låter aggressionen under sin överdrivna schyssthet slingra ihop sig till en helt egen komedi inne i pjäsen. Jag fixar, rock on! blir ett allt roligare stridsrop. Millberg som Anita spelar konsekvent en helt naturalistisk nyvaknad darrande patient och Andreas Rothlin Svenssons tillknäppte bror är helt och hållet förlamad knubbighet och svarta blickar.

Johan Holmberg, däremot, får överraskande nog skoja med schablonen av den varme, rake jordnära, sensuelle norrbottningen, komplett med idyllisk barndom i naturen. Tanken verkar vara att gestalta en splittrad vuxenfamiljs blandform av främlingskap och kärlek, som en tragedi mitt i en komedi, där alltför lättläst kroppsspråk lever jämsides med realism och evig barnslighet.

Ibland blir resultatet också en lysande sammansmältning av gester och attityder, ibland en ganska förvirrande blandning av temperament där ingen riktigt går att förstå sig på.

helskärm

Jenny Teleman