Hamlet fryser med Norén

JENNY TELEMAN ser tung sorg i Roma

helskärm

Är det utomhusteater är det ofrånkomligt: man måste prata väder. Blir det en glödande sensommarkväll där publiken snällt bär spelet på stekt hud och rödvin, eller kurar de sammanbitet under prasselplast i hällregn? Det gör skillnad.

Hamlet klarade sig med ett nödrop. Strax före premiären övergick dugget i gråkyla som i ren tacksamhet utnämndes till turväder. Trots att det blev iskallt i Lars Noréns Danmark, där en konungafamilj presenterar sig, så krigstrött, så deprimerad, så led vid sina egna ränker att dödskallarna redan börjat skymta under skinnet. På rad står sju numrerade, bleka maktspelare i tovigt svart hår framför en polerad skjutvägg, där publiken anar sig själv suddig och ful som i en oputsad spegel. Ruinens stengrå jättepelare, en vass grusplan och en skål isvatten utgör resten av dekoren.

Där stapplar drottningen, prinsen, kungen, jungfrun, vännerna och fienderna i sin eviga karusell. Nu på något vis så slitna att själva utanverket börjat flagna, adelsdräkterna blivit solkiga, leriga rockar som bara slar-vigt, irriterat lindats runt kroppen. Ständigt faller dessa kappor av och avslöjar de stackars människornas underkläder, flaxande som gammal sladdrig hud runt små frysande bröstvårtor och mjuka magar.

David Denciks Hamlet orkar knappt röra ansiktet, hans vrede kommer i tröga, sura ironiska stötar. Drottningen, Lil Terselius, ler dött som en trasig vacker docka. Lo Kauppis Ofelia slår runt, runt i rummet med kappan utbredd, en instängd, hetsad trast.

Kanske är det själva pjäsen Hamlet som halkar omkring på skådespelarna, kanske är det vad Norén vill visa, hur denna pjäsernas pjäs numera är ett åbäke så blytungt av traditioner att det nästan blivit omöjligt att hålla uppe.

Men där man huttrar framför tragedin av linne och järn blir det uppenbart: just såhär brukar väl sorg och depression manifestera sig, den gör människan trög, tung och stel, inte högstämd, het och skramlig.

I slutscenen hamnar alla de döda på knä med hakan slött mot bröstet. Likt utmattade dagisbarn som somnat mitt i en arbetsam, alltför utdragen krigslek. Alltför kalla för att ens orka falla. Vackra så det rister i stenen.

Teater

Jenny Teleman